Twilight - Eskapism och kamouflerad ytlighet

Första gången jag på allvar fick ta del av fenomenet Twilight var då jag lunchade igenom en Oprah-special om den tredje filmen i serien. I det timmeslånga programmet dit Robert Pattinson, Kristen Stewart och Taylor Lautner var inbjudna förlades 5 minuter till samtal om filmens handling och resterande tid lades på bildspel på Taylor Lautners magrutor och "skojiga" överraskningsbesök till kåta kvinnor i varierande åldrar.

Jag tyckte uppriktigt synd om Kristen Stewart vilken förpassats till att bara svara på frågor kring hur det är att få klämma på "så sjukt heta skådisar" och som inklämd mellan Taylor Lautner och Robert Pattinson stirrade sorgset ner i golvet medan Oprah uppviglade publiken till ännu ett monstruöst kåtvrål. En del tid avsattes också till att följa med hem till en medelålders kvinna vilken tillsammans med sina väninnor upprättat en Robert Pattinson-fanclub i källaren. Kvinnans barn berättar för reportern att hennes man (och tillika barnets far) uppriktigt frågat sin fru om hon älskar Robert Pattinson mer än honom.

Oprah skrattar sitt sedvanliga signalskratt vilket får publiken att göra detsamma. Senare varvas klipp på när Robert Pattinson åker på överraskningsbesök till nämnda fanclub (kvinnans man är frånvarande) med klipp på collegetjejer som klämmer på Taylor Lautners exponerade magrutor.



Så vad handlar då filmerna om? En emo-tjej vid namn Bella (Kristen Stewart) lämnar sin hurtiga mamma i soliga Florida för att åka till sin emo-pappa i Forks, Washington state. Väl där blir det collegefilm minus den mobbade status jag utgick ifrån att Bella skulle ha i filmen. Istället är alla killar kåta på henne och alla tjejer vill vara hennes kompis trots att hon alla tre filmerna igenom är ett ointresserat asshole. Själv är hon, precis som alla andra tjejer på skolan, mest intresserad av skolans "jocks" som också råkar vara emos och asociala (av någon anledning är det emosarna som är populära i Twilightuniversumet).

Medan Bella lunchar med sina överintresserade "vänner" glider Edward Cullen (Robert Pattinson) i slowmotion in i matsalen och snyggar sig vilket gör samtliga tjejer närvarande alldeles saliga. Bellas intresse är härmed väckt. Detta är dessutom tydligen (såsom skildrats i Oprahs Twilightspecial) den galna källarkvinnans favoritscen vilken hon tillsammans med sina väninnor ser om och om igen under deras Twilightkvällar medan hennes man säkerligen förbereder avgas-asphyxation i garaget.

Edward råkar dock, trots sin snygghet, ha en tendens att bete sig som en seriemördare (flås och dreglande miner) då de ska vara labbpartners på biologin vilket får Bella att bli lite irriterad några dagar. Hon blir alltså inte alls avskräckt och håller sig borta vilket vore en logisk följd av då någon stirrat på en med kåtsadistisk blick utan istället apar hon efter honom. Successivt visar det sig att Edwards apatiska personlighet är förmögen till att ställa enkla mekaniska frågor till Bella (plus i kanten, tjejer?) och rädda Bella från dumma och farliga killar.

Till slut tar sig Bella mod att fråga Edward om han är vampyr (efter att ha dragit ut honom i en dimmig skog utan anledning) och får som svar nån sorts PMS-utbrott där Edward river loss stockar och hoppar runt i träden (fattas bara bröstdunkande för att apans parningsritual ska vara komplett). Svaret är med andra ord ett ja och för att ytterliggare bevisa detta ställer han sig i en öppen glänta och visar att hans hy får en schysst diamanttextur av solskenet. En sån fantastisk universallösning! Om Edwards ansikte skulle frätas bort av solens strålar skulle ju sexappealet försvinna och drömmen om det perfekta ansiktet omintetgöras.

Resten av första filmen handlar om hur Edwards snälla vampyrfamilj som bara suger djurblod tvingas skydda Bella från ett ont vampyrgäng som suger människoblod. Här har man alltså ytterliggare sökt förmildra de sjukliga omständigheterna kring Edwards vampyrism genom att ge The Cullens ett samvete. Det var ok för Bella att Edward dödat människor men inte att han gör det för närvarande!? Obehaglig inställning!

Handlingen kan, om man så vill, tolkas handla om gängrivalitet. Maffiafamiljen (The Cullens) sköter sina smutsiga affärer på ett hyfsat moraliskt vis medan Gatugänget (random kringströvande bad guys) inte skyr några medel. Den våldsbenägna Edward försöker ändra sitt sätt att vara och Bella attraheras av att han är farlig men sårbar på samma gång. En passionens slav med all fara som det innebär. Hitlers livsverk är ett exempel på vad överpassionerade människor kan hitta på. Brudar diggade honom med:

Detta är vad hela konceptet handlar om tror jag. Nu när macho-kultur och ojämlikhet mellan könen börjar raderas ut så upplever plötsligt en del kvinnor även detta som ett problem. "Män är så trygga och säkra nuförtiden". Därför idealiserar man Vampyrer och Varulvar, medeltidens mytologiska omformning av våldtäktsmän och seriemördare. Därför idealiserar man styrka, fara och våld och kopplar ihop det med passion. Därför idoliserar man Edwards uråldriga gentlemannalagar och Bellas roll som svag och utsatt i alla lägen.

En ytterliggare dimension existerar också, nämligen protesten mot tonårskillars skämtsamhet och barnsliga upptåg. En trygg och i beteendet helt igenom vuxen karl är dock ganska tråkig, således måste man slänga in lite hot om våld i ekvationen så förhållandet blir spännande. Den perfekte mannen ska enligt Twilightformen vara snygg, fysiskt stark och deffad, intellektuell, passionerad, romantisk, fräck (humor för idioter), stilren, allvarlig, spännande, trygg och oberäknelig. Allt på samma gång.

Det är fullt möjligt att sålla ut saker vilka gör det förståeligt vad som lockar med Edward. Han är omtänksam (dock på kalla sätt), poetisk, passionerad och lyssnar på "bra" musik. Samtidigt är han dock i egenskap av att vara en fysiskt kall och livlös vampyr också en kall och livlös personlighet som inte kan ha sex av varierande anledningar.

Simsalabim kommer andra filmen, New Moon, och introducerar den kompletterande mannen; Jacob Black (Taylor Lautner). Jacob är öppet aggressiv, våldsam, dominant och framförallt sexuell. Han symboliserar Bellas uppbyggda kåthet vilken hotar att förstöra förhållandet med den asexuelle Edward och spenderar huvuddelen av filmerna runtspringandes utan kläder, jonglerandes sina pectoralmuskler. Jacob är också en antiintellektuell jock som spenderar större delen av sin tid med att brottas med sin barbröstade familj (någon sorts utbrett tröjhat?). Detta utgör en skarp kontrast till Edwards stereotypa överklassintellektuella livstil. Man får lätt uppfattningen att dessa två motsatsers närvaro är ett försök att täcka upp hela spektrat av potentiell attraktion som man kan tänkas ha så att så många tjejer som möjligt ska dras in i historien.

Hur man kan attraheras känslomässigt av den dryga och dominanta mobbaren Jacob är dock ett mysterium. I en scen är Jacob, Bella och Mike (Michael Welch), en vanlig snäll person vilken är intresserad av Bella, på bio. Bella har insisterat på actionfilm för att slippa gå på romantisk film med Mike vilken kommit upp med bioförslaget för att kunna närma sig Bella emotionellt. Dessutom har Bella bjudit med Jacob (dubbel förödmjukelse mot den snälla men tråkige(?) Mike). Då Mike blir illamående av våldet i filmen hotar Jacob med att spöa upp honom och kallar honom vek. Man kan tycka att Anabolalarmet borde tjuta i Bellas huvud vid det här laget men istället framstår det som att det här är full acceptabelt beteende. Ungefär som att Mike förtjänat det för att han är känslig och töntig. Ska man tolka detta som att rövhålet är på väg att bli attraktivt igen? Ful frisyr har han också:

Hela poängen med tvåan är hursomhelst att Edward lämnar Forks för att inte Bella ska vara i fara mer. Detta lämnar utrymme för en extra historia om den varulvsklan som glider runt i skogen tillsammans med Cullen-familjen och Jacobs roll i den som Bellas nya kärleksobjekt.

Det börjar här bli uppenbart att Bella är en osympatisk person som inte drar sig för att exempelvis hoppa på den uppenbart kåtflörtiga Jacobs motorcykel bara för att Edward inte berättat om att de fortsätter jaga en av de farliga vampyrerna, Victoria, som är ute efter Bella. Utdraget över tvåan och trean sker ett allmänt hoppande mellan de två kärleksobjekten vilket skulle vara skandalöst om filmerna skildrade en tonårskilles äventyr. Vi har scener där den varmblodiga Jacob naken värmer Bellas frusna kropp i ett tält uppe på ett snöigt berg medan den kallblodige Edward plågat ser på. Jacob föreslår till och med att Bella ska ta av sig sina kläder så de kommer närmare varandra. Åh, vilken ångest!

Sedan pratar Edward och Jacob om hur fantastisk Bella är medan Jacob gnider sina nedre regioner mot henne i sovsäcken. SÅ romantiskt!
Hela romansfrågan är förövrigt ett mysterium. Bella har nämligen en än mer ihålig personlighet än Edward. Fullkomligt endimensionell!

Framförallt framgår Bellas småaktighet genom hennes extrema lust till att bli vampyr, vilket bara kan förklaras med två saker: 1. Hon är kåt 2. Hon är rädd för att bli gammal och ful. Konsekvent är hon förbannad på Edward och straffar honom på olika förnedrande sätt för att han inte vill beröva henne hennes mänsklighet men då Edward till slut går med på att göra det om hon gifter sig med honom så är det plötsligt ett jättejobbigt beslut!? Så det finns inga betänkligheter kring att omvandla sig till ett blodsugande lik men att gifta sig med den man älskar så djupt att man kan tänka sig att bli ett blodsugande lik för att kunna ligga med (well, sort of) är ett jättesvårt beslut? Löjligt!

Den övriga plotten är ett mishmash av Romeo och Julia och Bridget Jones dagbok och fullkomligt ointressant. Således tänker jag inte recensera den. Den involverar de klassiska onda vampyrerna vilka vill onda saker och dumma ologiska handlingar av huvudrollspersonerna med svartsjukedramat som bakgrund. Thats all.

Sammanfattningsvis är Twilight en förvirrande upplevelse. Det som går att urskilja är den kvinnliga åtrån efter farliga, passionerade och fysiskt attraktiva män i motsats till verklighetens vanliga osäkra, snälla killar. Det är en väldigt sorglig filmserie i det att den egentligen, ur ett verklighetsperspektiv, handlar om den allmänmänskliga oförmågan att vara tillfreds med verklighetens människor och deras brister och fördelar. Genom denna oförmåga uppenbaras kanske den egentliga ensamhet som Twilightmytologin innebär för fansen världen över vilka förföljer skådespelararna i hopp om att drömmen ska bli verklighet. Jag läste bla ett inlägg på en tjejs blogg där hon berättade att hon varje kväll tittade ner för trappen till hallen i förhoppningen att Edward skulle stå där redo att ta med henne bort från den tråkiga verkligheten.

Precis som Avatar skapar Twilight existentiell ångest genom att presentera utopier och ideal som inte existerar och sedan depravera dessa på intellektuellt innehåll. Det är motsvarigheten till att dingla en kaka framför en svältande afrikans ögon och sedan bara sätta sig på planet och åka hem. I verkligheten har Robert Pattinson blivit portad från flera scenproduktioner pga dålig hygien. I verkligheten har Taylor Lautner deffat upp genom att spendera 4-5 timmar om dagen på gymmet samtidigt som han varannan timme frossat samma typ av köttbiffar ur en medtagen mattermos. Inte särskilt trevligt pojkvänsmaterial.

Eskapism funkar när andra alternativ inte existerar. Exempelvis under 30-talsdepressionen blev filmen ett viktigt verktyg för att glömma vardagens hopplöshet. Idag är det dock främst förlamande och energi som kunnat användas för att göra världen till en bättre plats ödslas på fruktlösa fantasier och apatiska drömmerier.

Låt oss således börja uppskatta vad vi har! Men kanske framförallt: Låt oss reda ut vad det egentligen är vi VILL ha i relationsväg.

1800-talet eller framtiden?

/Peter

"Business for Ourselves"

”Three unemployed parapsychology professors set up shop as a unique ghost removal service”.

Så beskrivs Ghostbusters handling i korthet på IMDB. Ghostbusters nyliberala budskap, vilket i minimal grad antyds i denna synopsis är något jag inte tidigare reflekterat över i någon större utsträckning förrän det slog mig häromdagen under en promenad i vårsolen.

En alternativ synopsis uppenbarade sig:

Ghostbusters är en historia om tre statligt anställda forskningsentreprenörer som utesluts från den statligt finansierade forskningsbudgeten på Columbia University i New York men omvandlar nederlaget till ett framsteg genom en stark entreprenörsvilja och förmåga att konstruera ny teknik. En teknik som kan stötta upp en helt ny, patenterad bransch vilken ligger rätt i tiden och presenterar lösningar på nyligen uppkommen samhällsproblematik (i detta fall paranormala terrorister).

Genom att lånesätta ett hus får de kapital nog att tillsammans kunna starta upp ett innovativt företag och utveckla denna patenterade teknik, vilket i sin tur eliminerar konkurrens på marknaden. Därigenom får de luckrativa jobbkontrakt. Statlig inblandning i form av miljöinspektion riskerar dock att rasera företaget eftersom den patenterade tekniken inte miljötestats. Detta troligen av upphovsrättsliga skäl och rädsla för industrispionage.
Hotet om nedläggning driver entreprenörerna att i statens tjänst bruka sitt företag för att rädda amerikanska liv och amerikansk egendom i en tid av ”yttre” fiender och generell statlig kris för att på den vägen bortmanövrera eventuella skadestånd för miljöförstöring. En bedrift som åstadkoms efter att klassisk ”våga och vinn”-filosofi tillämpats (miljöinspektören får smält marshmallow över sig och kan således symboliskt klassas som besegrad. Kapitalet VS Staten 1-0).

Med hjälp av ett käckt soundtrack, ofattbart älskvärda skådisar, imponerande specialeffekter och humor har man alltså här fått oss som publik att tycka att miljövårdsinspektion är fel och att affärsideér går före lagen(!).

80-talet var i sanning finansernas och individualisternas årtionde och det visar sig även på många andra håll i filmens värld. Bla i en för oss 80-talister oförglömlig klassiker; Snuten i Hollywood.

Snuten i Hollywood (Beverly hills cop) handlar om en underbetald entreprenör och individualist från arbetarstaden Detroit som av personliga skäl trotsar den statliga byråkratin och ger sig av på en (klass-)resa till borgarstadsdelen Beverly Hills. Väl på plats lyckas han genom entreprenörskap och individuell briljans (mobilförsäljarkäft) gynna staten genom utomstatliga metoder (bedrägeri) och inspirera plikttrogen lokal polis att bortse från statens regler (bla genom att initiera en shootout på privat mark) samtidigt som han uppnår sitt personliga mål med resan (dvs döda skurken, som förövrigt är av europeisk härkomst och bryter på ett ondskefullt sätt).

Med andra ord ett klassiskt amerikanskt 80-talsrecept. Staten är inkompetent och trög och representerar ett hinder för individens utveckling. En utveckling som i sin tur skulle göra världen till en bättre plats om den bara fick fortlöpa fritt utan statlig inblandning.


Jag sväljer det verkligen helhjärtat! I synnerhet när det gäller Ghostbusters. Ghostbusters är en propagandafilm av samma briljanta stil som Riefenstahls Triumph des Willens, och överlag en filmiskt superb skapelse (det kan dock vara min nostalgi som talar i detta fallet). Här lyckas man sälja det amerikanska konceptet utan att vaja en flagga i ansiktet på publiken en enda gång.

På 90-talet lyckades man med detta konststycke en sista gång genom ultra-amerikanska Forrest Gump vilken är en orgie i individualism, entreprenörskap, patriotism och kapitalism. Efter detta gick det nedåt. Överpedagogiska Jerry Bruckenheimer och senare Michael Bay klev in på scenen. Passagerarflygplan flög in i World Trade Center och med det var en intelligent marknadsföring av patriotismen inte längre nödvändig. Individerna i individualisternas land hade blivit till en massa och behövde inte längre några subtilt marknadsliberala protonpacks-skyttar för att veta vad USA är. Nämligen det bästa jävla landet i världen.

”Fanatismen är nämligen den enda viljestyrka till vilken också de svaga och osäkra kan ledas” /Friedrich Nietzsche

/Peter

Polarstation Zebra svarar plötsligt!

Nu får jag ta och göra en sån däringa James Rolfe-preview och annonsera att det snart kommer upp ett inlägg! Denna gång har jag tänkt behandla dolda budskap i klassiska 80-talsrullar och varför de är överlägset mer effektiva propagandaverktyg än modern amerikansk film (jag kommer troligen nämna Sex and the city; ett fenomen som i sig förtjänar ett eget inlägg när jag väl plågat mig igenom filmerna).

Jag får skylla mina extrema uppehåll på folkhögskolors extremt sociala miljö och att jag blev smått nihilistisk av att till slut se Transformers 2 (som är fullkomligt genomusel på en mängd nivåer). Den historien ska dock inom sinom tid förtäljas för det är en Norénsk tragedi av episka proportioner..

Så håll i tyglarna för snart bär det av! Jag ska börja knarka kaffe, avinstallera eventuella spel, skära ner på sociala distraktioner och se varenda dålig film jag kan hitta, blandannat sex and the city 2 och I am number 4 (vilken jag utifrån trailern listat ut kommer vara en riktig likörtryffel)
Ska även redan ikväll se The Patriot med allas vår favorit Mel Gibson. Den har potential att vara usel den med.

Back to business!

/Peter

Avatar - "The greatest adventure of all time"

Många hade nog undrat vad James Cameron haft för sig i alla dessa år förutom att skriva manus till dataspel och dåliga serier. Hade han gått i pension? Var hans storhetstid över? Så plötsligt uppdagades det. James Cameron hade en plan. Ett kommersiellt mästerverk hade under lång tid skräddarsytts för maximal luckrativ förmåga. En film skulle skapas parallellt med dess egen merchandise, receptet skulle vara högdefinierat ögongodis, älskvärd plotline for dummies, ett budskap baserat på tidernas trend, varenda klyscha i filmhistorien och material bestående uteslutande av stölder av bra scener från andra filmer.

Filmen skulle hypas bortom all vett och sans och människor skulle flockas vid biograferna likt villiga slavar redo att äta det som skulle kallas "The greatest adventure of all time" och som skulle fortsätta sälja bortom 3D-bio i form av leksaker, tvspel, bluray, dvd, t-shirts etc etc.



Succen var ett faktum. Filmen blev på kort tid den mest framgångsrika biograf-filmen någonsin. Special effekts-junkies talade sig varma om den överdos av ögongodis som formligen exploderat i deras ansikten medan idealister och moderna gröna vågare hyllade budskapet och skildringen av naturen. I Kina döpte man om ett känt berg från "South Sky Pillar" till "Avatar Hallelujah Mountain". Hela världen tycktes och tycks älska Avatar.

Det finns bara ett problem. Filmen är inte så bra som folk tror. Den är gjord med en ny metod vilken ger en upplevelse av att se något nytt men om dessa aspekter skulle tas bort från filmen så skulle det vara uppenbart hur lite egentlig tankekraft som gått åt i skapandet av universumet. Det enda som är unikt med filmen är de teknologiska framsteg som den sprungit ur och vad säger det om budskapet om hur vi borde återvända till naturen? Det som gör människor begeistrade är teknikens ansikte, inte naturens.


Låt oss skingra eventuella illusioner om att kreativa genier tagits i bruk och på en gång konstatera att det handlar om klassiska och i många fall direkt identifierbara arter och företeelser på vår egen planet. För det första är det utifrån klädsel, ritualer, hierarkier etc ofrånkomligt att filmen EGENTLIGEN utspelar sig i amazonas och att Na’vi är de indianer som ursprungligen bodde där. Närmare slutet av filmen hämtar de också Nordamerikanska indianer (som lever på stäppen) och kustindianer för att hjälpa dem i kampen mot kolonisatörerna, vilket i sig ju är en parallell till kolonisationen av den nya världen (Amerika) här på vår lilla planet.



Men det aktuella temat som filmen i huvudsak bygger på är något så klassiskt som skövlingen av regnskogen i Sydamerika.

I djungeln stöts det på såväl verkliga djur med en twist (Tigrar, Apor, Vargar, Hästar och noshörningar/triceratops - som korsats med hammarhajar) som fiktiva klassiker (DRAKAR). Man hittar svampar och insekter vilka modifierats med diverse spiralfunktioner och andra concept art-genvägar. Svamparna försvinner ner i marken när man rör vid dem precis som en del växter i havet. Ormbunkar och dylikt har pyntats med hallucinogena Rave-färger och saker har överlag en överdimensionerad storlek.



Jag menar inte att allt detta inte skulle vara imponerande rent visuellt, i synnerhet i 3D är det gripande, men det känns nödvändigt att poängtera att det inte är en ny värld som beskrivs så som de tragiska stackare som tog livet av sig efter att de sett filmen verkar ha trott. Den huvudsakliga modifieringen av djuren består dessutom i att smälla på ett par extra ben för att kamouflera hur uppenbart det är att djuren är varianter på djur som finns på jorden. Märk väl också att själva rasen Na’vi blott är en direkt mix av människor och huskatter med en behaglig blå färg påsmälld.

Klyschorna slår otippade rekord. Visst känns det minst sagt bekant med en barnslig, arrogant huvudperson (Jake) som träffar en stark kvinna (Neytiri) som ogillar honom men som senare beordras av sina föräldrar (vilka är kungligheter) att träna upp honom till att bli ödmjuk och god som människa samtidigt som hennes blivande make (Tsu'tey) som är sur och charmlös hatar honom och önskar honom död, ett motvilligt förhållande som till slut resulterar i kärlek mellan protagonisten och filmens åtråvärda kvinna?!

Överlag känns mycket i filmen väldigt Disney (Pocahontas etc) men i övrigt har man också tagit scener och handling från filmer som Star Wars, Red scorpion (jag skojar inte), Apocalypse now, The Cell, Jurassic Park mfl vilka antagligen också i sin tur tagit handling från andra filmer. Det är ju som bekant så klyschor fungerar.



Förövrigt tycker jag att det är intressant hur filmen kan påstå sig säga så mycket viktiga budskap och samtidigt inte säga någonting. Samtidigt som det smått politiskt korrekta budskapet "Rädda regnskogen" förmedlas så förmedlas ju samtidigt att Hierarkier är bra och nödvändiga, att det är fullt normalt att man som man får välja och vraka kvinna, att våld löser problem etc.

Vore det inte mer givande att verkligen reflektera över vad som skapat den kallhjärtade skogskövlande människan från början? Framförallt tycker jag att det vore önskvärt om vi kunde sluta se på indianer som perfekta människor och överlag se djupare på var det förkastliga västerländska egentligen kommer ifrån. Det känns inte seriöst att idealisera maktstrukturer och våld. Men amerikansk blockbuster-film nowadays handlar ju i huvudsak om kommers och inte om intellektuella budskap.

Filmen är dock inte korkad, bara extremt förutsägbar och klyschig och att man fascineras av det coola i att dricka kaffe samtidigt som man bedriver ett anfall med helikoptrar, utan att reflektera över att detsamma sker under helikopter-anfallet i Apocalypse Now, gör mig bara ledsen i ögat.

Sen finns det dock scenarion som bara är dumma. Eller vad sägs om att använda sig av en pall med explosiva behållare som flygplansbomb som måste puttas ut manuellt av ett gäng soldater ur bakluckan på planet?! DET är idiotiskt!



Jag satt i hemlighet och hoppades på att planet ifråga skulle krascha in i själarnas träd då Jake lyckats få det att störta. Det vore iallafall realistiskt och ett Benny Hill-artad "Oops" skulle ha räddat klyschsoppan!

Det känns väldigt påtagligt att Avatar inte presenterar några egentliga svar och det går att spekulera i att just detta bidragit till att en del fått sådan ångest över att inte få kvarstanna i denna värld, att de tagit livet av sig. Det finns på något sätt hela tiden en överhängande hopplöshet. Livet utanför det som skulle kunna tolkas som en virtuell verklighet är grått och livlöst och det finns hela tiden en längtan tillbaka till den datoranimerade utopi som Cameron lagt ner så mycket energi på att skapa.

Men för vad? Vad tar vi med oss ut ur biografen? Det är ju trots allt inte vår natur som filmen skildrat, våran egen anses ju till och med redan förlorad i filmen och mänskligheten skildras som en svulst på den intergalaktiska samhällskroppen.

Var finns hoppet, James? Och framförallt, var finns nytänkandet?

/Peter

Intermezzo - De överskattade

Så här i väntan på att mitt Transformers 2-trauma ska omvandlas till något konstruktivt så kan det ju vara på plats med ett litet kåseri om överskattade skådespelare och regissörer.

Vi börjar med den mest kontroversiella. nämligen JOHNNY DEPP. Det är (antagligen av en homo-erotisk anledning) angenämt att se Johnny Depp på film och två bra roller förtjänar han sannerligen beröm för. Nämligen Hunter S Thompson i Fear and loathing in Las Vegas och Edward Scissorhands i filmen med samma namn. I övrigt!? Nej...Johnny Depp är inte så bra skådis som alla tror. Han har tre roller förutom de nyligen nämnda som i sig är unika. Han har i tur och ordning alternerat mellan att spela:

1. Sig själv (Plutonen, Gilbert Grape, Nightmare on Elm street, mfl)
2. Semi-Goofy (Sleepy Hollow, Pirates of the Caribbean mfl)
3. Goofy (Kalle & Chokladfabriken, Alice i underlandet, Ed Wood)

När Johnny depp ska vara Goofy satsar han i princip alltid på samma dumfåniga efterfest-grin vilket verkar grunda sig på principen, öppen stelt leende mun och uppspärrade ögon:

Märk väl att varje gång Johnny Depp gör på det här viset så spelar han i en Tim Burton-film. Varför får han sådan regi? "Se så där dåligt goofy ut nu som du brukar göra Johnny"! Utan att analysera Depp på en djupare nivå så anser jag att det går att spåra roten till hans popularitet: Han är en SNYGG skådis som spelat i BRA film! That´s all folks!

Då kan vi ju ta och ge oss på Tim Burton nu också. Killen är inte regissör, han är illustratör. ALLA hans filmer grundar sig på samma goth-skräck-Alice i underlandet(hmm!)-look. Varenda gång jag frågar folk varför de gillar Tim Burtons filmer så blir svaret "jag tycker att de är så snyggt gjorda". So what? Det betyder inte att filmen automatiskt är bra!? Ta Sleepy hollow tillexempel; Snyggt foto, snygg scenografi, snygg kostym men överlag är det en medioker film med direkt tråkig handling. Därmed inte sagt att Tim Burton är värdelös på att göra film. Det beror ju på vad man är ute efter. Uppenbart är dock att han är ohälsosamt insnöad på samma stilgrepp och att det i sig förtjänar mobbing. Att ha samma scenografiska stil till såväl Big Fish som till Pee-Wee´s big adventure är helt enkelt inte ok.

Det finns ju dock mer uppenbara stolpskott som folk tror är bra. Som Shia Labeouf och Tom Hanks tillexempel. Shia har ju självaste Steven Spielberg hyllat trots att han uppenbarligen är i avsaknad av skådespelartalang. Maken till färglös stackare får man leta efter och att se honom och den minst lika intetsägande Megan Fox ha "romantiska" scener ihop i Transformers 2, är demoraliserande för själen.

"And this story shall also be told"!


/Peter

National Treasure 2: The book of Secrets

Hur indoktrinerade vi än må vara av amerikansk kultur så tycks vi ändå ha relativt lätt att se det själlösa i den. Samtidigt som "vi" på fullt allvar engagerar oss i Sex and the city, One Tree Hill och Cityakuten så når vi ändå emellanåt en insikt om hur urbota idiotisk och intetsägande den amerikanska skildringen verkligen är. Amerikaner å andra sidan (som generaliserad grupp bör tilläggas), tror och behöver tro på sitt eget land som något annat än en konstruerad nation, och det är här som NATIONAL TREASURE kommer in.

Tänk dig världshistorien, från homo sapiens första steg, från jakt till jordbruk, genom civilizationens födelse, imperiers uppgång och fall, formandet och störtandet av system, allt som vi i väst betraktar som vår evolutionära väg mot framtiden och den parlamentariska demokratin. Tänk dig sedan att vi skiter fullständigt i allt detta. "FUCK the history of the world" som Nicholas Cage mycket väl kunde ha yttrat i denna film. Tänk dig att allt som räknas är Amerikansk historia från Columbus och framåt. Ynka 500 år! Kombinera denna snäva historieskrivning med fullkomligt vansinniga överdrifter och de mest omöjliga pojkskole-fantasier så får du National treasure-filmerna.

Då de tu i princip är identiska i upplägg och slutkläm så skippar jag helt sonika att gå in djupare på ettans handling utan hoppar direkt på den fullkomligt onödiga uppföljaren. Vi får åter igen följa den skitnödige Ben Gates på hans personliga korståg att skryta om sina förfäders bedrifter. En mystisk Gateswannabe, Mitch Wilkinsson (Ed Harris), dyker plötsligt upp och proklamerar framför Bens föreläsnings-publik att Bens förfader som Ben med fader tidigare skrytit om försökte stoppa en grupp ondskefulla sydstatsextremister, i själva verket legat bakom mordet på Lincoln. Buhu, Ben med fader är såklart mäkta upprörda eftersom de ju är de största patrioterna i världen och ser släkt och jag som samma sak.

Efter detta börjar det desperata försöket att motbevisa detta samtidigt som man försöker hitta en ny skatt som denne förfader uppenbarligen försökt att dölja för sydstatarna. En sanslös jakt på ledtrådar och gåtor på kända amerikanska landmärken tilltar där de mest idiotiska scenarion spelas upp.


Eller vad sägs om en uppenbar gåta skriven med stora bokstäver på frihetsgudinnans fackla. Hur är det möjligt att ingen ens reflekterat över det innan Ben kommer dit och knäcker gåtan på 10 sekunder??? Resan är sanslöst irrationell, ena stunden drar de ut lådor olika långt för att låsa upp ett skrivbord, andra sprinklar de flask-vatten på måfå i Mount Rushmore för att försöka hitta ett hål med en diameter på 1 kvadratdecimeter.

Och varför är de i Mount Rushmore då? JO, för att nån vansinnig idépitchare på Walt Disney Pictures valt att placera ELDORADO där, den mytomspunna Guldstaden som skulle varit belägen någonstans i djupet av SYDAMERIKA. Ok, så Aztekerna (vilka filmen menar skulle ha byggt Eldorado trots att deras högsäte låg i centralamerika) bestämde sig helt sonika för att gå på en promenad och bygga denna stad på en annan kontinent bland jägar och samlar-samhällen?? Varför är då inte Aztek-kulturen spridd hos dessa?! Och hur forslar man obemärkt guld till en hel stad från Sydamerika (eller centralamerika?) till Mount Rushmore, konstruerar staden inuti ett berg (som måste ha rekogniserats först av Aztek-agenter i jakt på grottor att bygga guldstäder i) och lyckas med konststycket att få in allt detta guld genom en ingång på ynka EN OCH EN HALV METER I DIAMETER????

Det blir ju inte direkt lättare att bygga en guldstad då man har en gigantisk fallucka precis framför ytterdörren som leder till en fullkomligt OMÖJLIG fälla bestående av en stor stenplatta balanserad på en trästomme i världens mest avlånga grotta, som man måste hålla jämvikt på för att inte ramla av. Hur bygger man något sådant??! Och hur kul kan det ha varit för invånarna att riskera att ramla ner i en gigantisk dödsfälla varenda gång man går innanför dörren(en dödsfälla som dessutom bara har engångsfunktion innan man uppenbarligen måste bygga om skiten igen). De har till och med placerat en liten guldgubbe framför falluckan för att locka folk att gå dit och kolla. Människor ska ju ha LEVT DÄR! Det är inte logiskt för fem öre!


Det var ju också otippat vänligt av Aztekerna att placera en repstege precis bredvid stenplattan så att man kan undkomma fällan och vad finns då längst upp om inte en gång vidare och en död Aztek!? Varför ligger en död aztek och skräpar på backen? Vad dödade honom? En hjärtattack? Och varför letade man inte efter honom? Vägen de går leder ju raka vägen till centrala Eldorado så det vore ju knappast särskilt komplicerat att leta rätt på honom. Ok om det bara var nån fjuttig uteliggare i det Aztekiska samhället. Men killen har ju en ceremoniell offerkniv på sin person!!? Dödades han med den? Varför då i en rännstens-grotta och inte på altaret? Och varför bryr sig ingen om att undersöka den mumifierade(?) kroppen????

Det är ju förövrigt ganska komiskt att Aztekerna, som ju trots allt i huvudsak dyrkade solen och regnet, väljer att placera sitt allra väsentligaste tempel i en mörk och fuktig grotta. Varför gömmer de sig? De ska ju ha trott sig vara ensamma i världen vid tidpunkten för Eldorados hypotetiska konstruktion?! Vilken funktion fyller det förövrigt att bygga en ståtlig stad av guld om ingen får se skiten? Och hur livnär sig ett folk som annars livnärt sig på jordbruk och handel i en mörk och fuktig grotta? Var de utanför vid någon tidpunkt? Varför finns det då ingen dokumentation om stridighet eller dylikt mellan dem och de nordamerikanska indianstammarna? Är det för att det är sydamerikansk och inte nordamerikansk historia som manusförfattarna klantar till detta? Och om nu USA i sig självt är ett så enormt kulturellt fascinerande land, varför var det nödvändigt att stjäla en legend från grannkontinenten överhuvudtaget?

Varför just Mount Rushmore då kan man ju förövrigt tänka. Ja, för regissörens del så har det ju helt enkelt att göra med att ett amerikanskt monument är utkarvat ur klipporna där, men den officiella ursäkten är att monumentet karvades ut för att DÖLJA de kännetecken som skulle leda till Eldorado. Ok, så för att stoppa upptäckten av Eldorado av nån eventuell person som får reda på kännetecknen för dess plats så gör man om platsen till ETT NATIONELLT TURISTMÅL??? Det är SMART!



Förutom en kort fadäs med presidenten där han framställs som Jesus Kristus och under patriotiskt glitter och glam övertalas att avslöja platsen för en hemlig bok som bara presidenter får läsa, så är detta filmen. No more no less. I denna bok står förutom den sista pusselbiten i jakten på Eldorado, info om alla möjliga konspirationer. Area 51, Apollo-landningen, Mordet på JFK...Vänta nu..Mordet på John F Kennedy??? Det som ska ha varit en kupp av generaler inom ledningen?! Varför i hela HELVETE skulle det stå information om detta i en hemlig bok som bara presidenter får läsa? Vem skriver i boken? Vart kommer informationen ifrån? Och vidare om det står om dessa ämnen i boken SÅ ÄR DE JU SANNA!?!?!? Det lär ju knappast stå i boken "Area 51 är en helt vanlig flygbas" eller "Månlandningen gick rätt till". Hela konceptet är bara absurt!!!

Och vidare om Presidenten har en bok med information om vart Eldorado ligger varför håller han då på den informationen som om boken vore hans personliga porrtidning? Och om han nu inte vill att Eldorado ska upptäckas, VARFÖR UPPGER HAN BOKENS GÖMSTÄLLE???? Är det inte dessutom ganska riskabelt att ge svaren på alla dessa gåtor som sägs döljas för statens bästa, till en galen, överkänslig pseudo-arkeolog vars enda agenda är att ge honom själv och hans familj ett gott anseende??!

Vem avslöjar då att det verkligen finns en sådan bok? Jo en högt uppsatt FBI-agent som av någon outgrundlig anledning kan dra arbetsuppgifter ur arslet och således lägger fokus på den här filmens irrelevanta handling. För det första: varför vet han om att boken finns? Och varför, åh gud varför, ger han den informationen till den obetydlige Ben Gates????

Det är svårt att greppa det faktum att jag inte ens gått in på hur lama och förutsägbara karaktärerna är och hur, liksom i ALLA Disneys otecknade filmer, all känsla för moral är långt borta. Exempelvis följer den ondskefulla Mitch med ner i Eldorado då han är den enda som har ledtrådarna för att hitta ingången. Han kunde alltså helt enkelt satt sina män på att hålla Ben med bihang som gisslan utanför och själv äntrat Eldorado och fått äran av upptäckten allena. Men NEEJ, det vore ju inte hållbart att huvudrollsinnehavarna inte får följa med. Så mot all rim och reson går de allihopa ner och VAD får Mitch för det? Jo, då staden plötsligt börjar översvämmas och det blir uppenbart att en måste stanna kvar och dö så tittar alla menande på Mitch och då denne vid insikten om de andras brist på heroism, vägrar att frivilligt dö istället för någon av de andra, vilka han har noll relation till, så framställer filmen honom som en BAD GUY!!? Det är kallhjärtat om något!


Så vad händer? Jo efter en stunds gnabb ändrar sig Mitch och offrar sig för de som kanske mest av allt förtjänat att dö. De som struntar blankt i allt vad konservering och regelrätt arkeologi heter. De som bara pratar patriotism för att sedan slänga nationella angelägenheter i havet, kidnappa presidenten, lusläsa sekretess-belagda stadshemligheter och allt detta av en fullkomligt oförsvarlig anledning.

Kombinera allt detta med de klassiska klyschorna (töntig kille får tjej, bråkande huvudrollskaraktärer blir tillsammans igen etc) så har du den här fruktansvärda filmen. Det enda som jag faktiskt tyckte var lite roligt var då Ben Gates medvetet ställer till med en scen inne på Buckingham Palace, skriker och gormar, åker på räcken, stampar som John Cleese i "Ministry of silly walks", hånar britter i största allmänhet för att slutligen bli arresterad. Ännu i denna stund förstår jag inte alls vad som var planen med detta och det bidrog till ett otippat skratt mitt i all ångest. Förövrigt förstår jag inte heller på vilket sätt förfaderns inblandning i Lincoln-mordet motbevisades men det kan mycket väl vara ett resultat av att jag i slutet av filmen helt enkelt inte brydde mig alls om detta.

Det finns säkert en miljard mer saker jag skulle kunna säga om detta. Förutom brist på moral så kännetecknas Disneys live-action produktioner av en genomgående brist på rim och reson och framför allt på kvalitét. Och då pratar vi om ett av världens rikaste multinationella företag, som borde ha råd att hyra in bra regissörer. Och trots att denna långa recension säger motsatsen så är jag verkligen mållös. Fullkomligt mållös...



/Peter

"Resident Evil":Apocalypse

Ja, det var längesedan senast. Det blir lätt så när man timrar och donar. Dock så såg jag igår dag en film som sporrade mig något. En film som för upp den eviga frågan på tapeten igen. "Varför tillåts idioter göra film för miljontals dollar?"

För det första har den ingen dramaturgisk kurva. Det är bara en ändlös serie av slowmotion-sekvenser som tydligt pålyser vilken ADHD-trippande, och ändå märkligt fantasilös, stackare som konstruerat skiten. Hjältarnas presentation är rapp och påträngande. Ordlöst och kulsprejande på ett sätt som aldrig är ok. Inte ens i en film med Arnold är det acceptabelt att tigga åskådarsympati utan att en tillstymmelse till personlighet avtäcks.

Scen på scen är ett ändlöst effektsökeri utan logiskt samband. Det är exempelvis ganska långsökt hur Alice mirakulöst lyckas köra en motorcykel genom ett fönster i kyrkan där de övriga hjältarna just fått slut på ammunition. Självfallet i Slow-motion och med "frän" musik i bakgrunden. Att sedan en huvudkaraktär, "Nikolai" (please!), visar sig på styva linan (i slow-motion) för att sedan efter att han presenterat sig direkt bli uppäten av två fjuttiga hundar känns bara besynnerligt och som ett tecken på oengagerat manusskrivande.

En annan spännande händelse är då Alice lyckas med konststycket att teleportera sig själv upp på ett hustak och vrida nacken av en krypskytt precis då han låst siktet på Carlos (läs random intetsägande huvudkaraktär) och sedan springer nerför skyskrapan med vad som måste vara världens längsta rep, som hon mirakulöst trollat fram från ingenstans, runt midjan. Väl nere spöar hon upp fyra Umbrella-soldater iförda svarta motorcykelhjälmar (WHAT??) som oorganiserat stått och slappat vid foten av byggnaden (självfallet sker allt detta i Slow-motion).

Majoriteten av skådespelarna bryter på tyska och andra irriterande språk och alla smarta forskare pratar självfallet med brittisk brytning. Varför? Medans glas för hundratusentals kr skjuts sönder av en helikopter medan Alice springer (i slow-motion) från kulorna, reflekterar jag över hur förbrytaren, som bär ansvar för åbäket, ser ut. Hur ser ett kulturellt retarderat ansikte ut?!

Och så kommer slutet. En atombomb fälls över staden och jämnar den med marken. Som åskådare får jag se nyhetsreportage där allting bortförklaras och atombombseffekterna skylls på en kärnkraftverks-olycka á la Tjernobyl. Två snubbar i skyddsdräkt står och stampar i ett hus med en radioaktiv strålningskylt i dörröppningen som uppenbarligen är belägen i en stad SOM JÄMNATS MED MARKEN!!!! Det måste vara den sämsta bortförklaringen någonsin! Tror regissören/stolpskottet på allvar att detta är troligt? Att det går att mörka en atombombsexplosion med en fjuttig reaktorläcka?

Alexander Witt och Paul W.S. Andersson borde jagas med kompositbåge!

/Peter