Twilight - Eskapism och kamouflerad ytlighet

Första gången jag på allvar fick ta del av fenomenet Twilight var då jag lunchade igenom en Oprah-special om den tredje filmen i serien. I det timmeslånga programmet dit Robert Pattinson, Kristen Stewart och Taylor Lautner var inbjudna förlades 5 minuter till samtal om filmens handling och resterande tid lades på bildspel på Taylor Lautners magrutor och "skojiga" överraskningsbesök till kåta kvinnor i varierande åldrar.

Jag tyckte uppriktigt synd om Kristen Stewart vilken förpassats till att bara svara på frågor kring hur det är att få klämma på "så sjukt heta skådisar" och som inklämd mellan Taylor Lautner och Robert Pattinson stirrade sorgset ner i golvet medan Oprah uppviglade publiken till ännu ett monstruöst kåtvrål. En del tid avsattes också till att följa med hem till en medelålders kvinna vilken tillsammans med sina väninnor upprättat en Robert Pattinson-fanclub i källaren. Kvinnans barn berättar för reportern att hennes man (och tillika barnets far) uppriktigt frågat sin fru om hon älskar Robert Pattinson mer än honom.

Oprah skrattar sitt sedvanliga signalskratt vilket får publiken att göra detsamma. Senare varvas klipp på när Robert Pattinson åker på överraskningsbesök till nämnda fanclub (kvinnans man är frånvarande) med klipp på collegetjejer som klämmer på Taylor Lautners exponerade magrutor.



Så vad handlar då filmerna om? En emo-tjej vid namn Bella (Kristen Stewart) lämnar sin hurtiga mamma i soliga Florida för att åka till sin emo-pappa i Forks, Washington state. Väl där blir det collegefilm minus den mobbade status jag utgick ifrån att Bella skulle ha i filmen. Istället är alla killar kåta på henne och alla tjejer vill vara hennes kompis trots att hon alla tre filmerna igenom är ett ointresserat asshole. Själv är hon, precis som alla andra tjejer på skolan, mest intresserad av skolans "jocks" som också råkar vara emos och asociala (av någon anledning är det emosarna som är populära i Twilightuniversumet).

Medan Bella lunchar med sina överintresserade "vänner" glider Edward Cullen (Robert Pattinson) i slowmotion in i matsalen och snyggar sig vilket gör samtliga tjejer närvarande alldeles saliga. Bellas intresse är härmed väckt. Detta är dessutom tydligen (såsom skildrats i Oprahs Twilightspecial) den galna källarkvinnans favoritscen vilken hon tillsammans med sina väninnor ser om och om igen under deras Twilightkvällar medan hennes man säkerligen förbereder avgas-asphyxation i garaget.

Edward råkar dock, trots sin snygghet, ha en tendens att bete sig som en seriemördare (flås och dreglande miner) då de ska vara labbpartners på biologin vilket får Bella att bli lite irriterad några dagar. Hon blir alltså inte alls avskräckt och håller sig borta vilket vore en logisk följd av då någon stirrat på en med kåtsadistisk blick utan istället apar hon efter honom. Successivt visar det sig att Edwards apatiska personlighet är förmögen till att ställa enkla mekaniska frågor till Bella (plus i kanten, tjejer?) och rädda Bella från dumma och farliga killar.

Till slut tar sig Bella mod att fråga Edward om han är vampyr (efter att ha dragit ut honom i en dimmig skog utan anledning) och får som svar nån sorts PMS-utbrott där Edward river loss stockar och hoppar runt i träden (fattas bara bröstdunkande för att apans parningsritual ska vara komplett). Svaret är med andra ord ett ja och för att ytterliggare bevisa detta ställer han sig i en öppen glänta och visar att hans hy får en schysst diamanttextur av solskenet. En sån fantastisk universallösning! Om Edwards ansikte skulle frätas bort av solens strålar skulle ju sexappealet försvinna och drömmen om det perfekta ansiktet omintetgöras.

Resten av första filmen handlar om hur Edwards snälla vampyrfamilj som bara suger djurblod tvingas skydda Bella från ett ont vampyrgäng som suger människoblod. Här har man alltså ytterliggare sökt förmildra de sjukliga omständigheterna kring Edwards vampyrism genom att ge The Cullens ett samvete. Det var ok för Bella att Edward dödat människor men inte att han gör det för närvarande!? Obehaglig inställning!

Handlingen kan, om man så vill, tolkas handla om gängrivalitet. Maffiafamiljen (The Cullens) sköter sina smutsiga affärer på ett hyfsat moraliskt vis medan Gatugänget (random kringströvande bad guys) inte skyr några medel. Den våldsbenägna Edward försöker ändra sitt sätt att vara och Bella attraheras av att han är farlig men sårbar på samma gång. En passionens slav med all fara som det innebär. Hitlers livsverk är ett exempel på vad överpassionerade människor kan hitta på. Brudar diggade honom med:

Detta är vad hela konceptet handlar om tror jag. Nu när macho-kultur och ojämlikhet mellan könen börjar raderas ut så upplever plötsligt en del kvinnor även detta som ett problem. "Män är så trygga och säkra nuförtiden". Därför idealiserar man Vampyrer och Varulvar, medeltidens mytologiska omformning av våldtäktsmän och seriemördare. Därför idealiserar man styrka, fara och våld och kopplar ihop det med passion. Därför idoliserar man Edwards uråldriga gentlemannalagar och Bellas roll som svag och utsatt i alla lägen.

En ytterliggare dimension existerar också, nämligen protesten mot tonårskillars skämtsamhet och barnsliga upptåg. En trygg och i beteendet helt igenom vuxen karl är dock ganska tråkig, således måste man slänga in lite hot om våld i ekvationen så förhållandet blir spännande. Den perfekte mannen ska enligt Twilightformen vara snygg, fysiskt stark och deffad, intellektuell, passionerad, romantisk, fräck (humor för idioter), stilren, allvarlig, spännande, trygg och oberäknelig. Allt på samma gång.

Det är fullt möjligt att sålla ut saker vilka gör det förståeligt vad som lockar med Edward. Han är omtänksam (dock på kalla sätt), poetisk, passionerad och lyssnar på "bra" musik. Samtidigt är han dock i egenskap av att vara en fysiskt kall och livlös vampyr också en kall och livlös personlighet som inte kan ha sex av varierande anledningar.

Simsalabim kommer andra filmen, New Moon, och introducerar den kompletterande mannen; Jacob Black (Taylor Lautner). Jacob är öppet aggressiv, våldsam, dominant och framförallt sexuell. Han symboliserar Bellas uppbyggda kåthet vilken hotar att förstöra förhållandet med den asexuelle Edward och spenderar huvuddelen av filmerna runtspringandes utan kläder, jonglerandes sina pectoralmuskler. Jacob är också en antiintellektuell jock som spenderar större delen av sin tid med att brottas med sin barbröstade familj (någon sorts utbrett tröjhat?). Detta utgör en skarp kontrast till Edwards stereotypa överklassintellektuella livstil. Man får lätt uppfattningen att dessa två motsatsers närvaro är ett försök att täcka upp hela spektrat av potentiell attraktion som man kan tänkas ha så att så många tjejer som möjligt ska dras in i historien.

Hur man kan attraheras känslomässigt av den dryga och dominanta mobbaren Jacob är dock ett mysterium. I en scen är Jacob, Bella och Mike (Michael Welch), en vanlig snäll person vilken är intresserad av Bella, på bio. Bella har insisterat på actionfilm för att slippa gå på romantisk film med Mike vilken kommit upp med bioförslaget för att kunna närma sig Bella emotionellt. Dessutom har Bella bjudit med Jacob (dubbel förödmjukelse mot den snälla men tråkige(?) Mike). Då Mike blir illamående av våldet i filmen hotar Jacob med att spöa upp honom och kallar honom vek. Man kan tycka att Anabolalarmet borde tjuta i Bellas huvud vid det här laget men istället framstår det som att det här är full acceptabelt beteende. Ungefär som att Mike förtjänat det för att han är känslig och töntig. Ska man tolka detta som att rövhålet är på väg att bli attraktivt igen? Ful frisyr har han också:

Hela poängen med tvåan är hursomhelst att Edward lämnar Forks för att inte Bella ska vara i fara mer. Detta lämnar utrymme för en extra historia om den varulvsklan som glider runt i skogen tillsammans med Cullen-familjen och Jacobs roll i den som Bellas nya kärleksobjekt.

Det börjar här bli uppenbart att Bella är en osympatisk person som inte drar sig för att exempelvis hoppa på den uppenbart kåtflörtiga Jacobs motorcykel bara för att Edward inte berättat om att de fortsätter jaga en av de farliga vampyrerna, Victoria, som är ute efter Bella. Utdraget över tvåan och trean sker ett allmänt hoppande mellan de två kärleksobjekten vilket skulle vara skandalöst om filmerna skildrade en tonårskilles äventyr. Vi har scener där den varmblodiga Jacob naken värmer Bellas frusna kropp i ett tält uppe på ett snöigt berg medan den kallblodige Edward plågat ser på. Jacob föreslår till och med att Bella ska ta av sig sina kläder så de kommer närmare varandra. Åh, vilken ångest!

Sedan pratar Edward och Jacob om hur fantastisk Bella är medan Jacob gnider sina nedre regioner mot henne i sovsäcken. SÅ romantiskt!
Hela romansfrågan är förövrigt ett mysterium. Bella har nämligen en än mer ihålig personlighet än Edward. Fullkomligt endimensionell!

Framförallt framgår Bellas småaktighet genom hennes extrema lust till att bli vampyr, vilket bara kan förklaras med två saker: 1. Hon är kåt 2. Hon är rädd för att bli gammal och ful. Konsekvent är hon förbannad på Edward och straffar honom på olika förnedrande sätt för att han inte vill beröva henne hennes mänsklighet men då Edward till slut går med på att göra det om hon gifter sig med honom så är det plötsligt ett jättejobbigt beslut!? Så det finns inga betänkligheter kring att omvandla sig till ett blodsugande lik men att gifta sig med den man älskar så djupt att man kan tänka sig att bli ett blodsugande lik för att kunna ligga med (well, sort of) är ett jättesvårt beslut? Löjligt!

Den övriga plotten är ett mishmash av Romeo och Julia och Bridget Jones dagbok och fullkomligt ointressant. Således tänker jag inte recensera den. Den involverar de klassiska onda vampyrerna vilka vill onda saker och dumma ologiska handlingar av huvudrollspersonerna med svartsjukedramat som bakgrund. Thats all.

Sammanfattningsvis är Twilight en förvirrande upplevelse. Det som går att urskilja är den kvinnliga åtrån efter farliga, passionerade och fysiskt attraktiva män i motsats till verklighetens vanliga osäkra, snälla killar. Det är en väldigt sorglig filmserie i det att den egentligen, ur ett verklighetsperspektiv, handlar om den allmänmänskliga oförmågan att vara tillfreds med verklighetens människor och deras brister och fördelar. Genom denna oförmåga uppenbaras kanske den egentliga ensamhet som Twilightmytologin innebär för fansen världen över vilka förföljer skådespelararna i hopp om att drömmen ska bli verklighet. Jag läste bla ett inlägg på en tjejs blogg där hon berättade att hon varje kväll tittade ner för trappen till hallen i förhoppningen att Edward skulle stå där redo att ta med henne bort från den tråkiga verkligheten.

Precis som Avatar skapar Twilight existentiell ångest genom att presentera utopier och ideal som inte existerar och sedan depravera dessa på intellektuellt innehåll. Det är motsvarigheten till att dingla en kaka framför en svältande afrikans ögon och sedan bara sätta sig på planet och åka hem. I verkligheten har Robert Pattinson blivit portad från flera scenproduktioner pga dålig hygien. I verkligheten har Taylor Lautner deffat upp genom att spendera 4-5 timmar om dagen på gymmet samtidigt som han varannan timme frossat samma typ av köttbiffar ur en medtagen mattermos. Inte särskilt trevligt pojkvänsmaterial.

Eskapism funkar när andra alternativ inte existerar. Exempelvis under 30-talsdepressionen blev filmen ett viktigt verktyg för att glömma vardagens hopplöshet. Idag är det dock främst förlamande och energi som kunnat användas för att göra världen till en bättre plats ödslas på fruktlösa fantasier och apatiska drömmerier.

Låt oss således börja uppskatta vad vi har! Men kanske framförallt: Låt oss reda ut vad det egentligen är vi VILL ha i relationsväg.

1800-talet eller framtiden?

/Peter