På rymmen med Pippi Långstrump

Under min värnplikt lärde jag känna en kille som påminde om Pippi Långstrump. Hyperaktiv, självuppfylld och respektlös.

Man kan undra hur många det är som verkligen reflekterat över vilket helvete Tommy och Annika egentligen måste ha upplevt och vilket arbete det måste ligga bakom att agera glatt överraskad varje gång Pippi drar med dem på självmordsuppdrag.
Oavsett om det är vårdslös bilkörning utan körkort (dvs styra med fötterna i 170 km/h på snårig landsväg och påstå, av ren ovilja att känna efter, att det inte finns bromsar) eller olovlig affärsverksamhet baserad på att Pippi, i kraft av sin irrationella impulsivitet, utsätter sig för livsfara genom att gå på rep ovanför ett kullerstenstorg , så vet man att den i grunden känslorubbade Pippi alltid drar med sig Tommy och Annika på sina kriminella bestyr vilka i och med sin klassiska medelklass-depression villigt följer med för att dämpa ångesten inför deras annars så tillrättalagda liv.

Då de tre slutligen sätts i arrest på polishuset och farbror konstapeln, vars huvudsakliga strävan är att hjälpa de tre hem till respektive vårdnadstagare, försöker reda ut vilka deras föräldrar är så han kan tala med dem svarar Pippi med ett känslokallt "Det kan du ju försöka göra" följt av ett djävulskt leende. Bearbetar hon sitt trauma genom att distansera sig eller har hon något att göra med sin mor("som är i himmelen")s död?! När konstapeln låst in de tre i en cell efter en störtvåg av ursäkter skrider den sorglöse Pippi till verket med att slita loss gallret för fönstret och hoppa ut. Hon ursäktar sitt beteénde med orden: "Det var en trevlig polis men...". Det krävs alltså inte ens en motivering för att Pippi ska agera. Bara en strävan att ursäkta sig inför Tommy och Annika så att de ska hindras från att ta sina förnuft till fånga.

Pippi, Tommy och Annika stöter på en luffare som Pippi för en stund lyckas hålla en halvt normal konversation med om det fattiga livet(medan Annika kramas med honom) tills hon ser en kvast i ett hörn och följer en impuls att borsta damm i ansiktet på den nyvakna luffaren samtidigt som hon babblar på om hur mycket hon skulle behöva en sådan kvast i Villa Villerkulla. Pippi tycks minst sagt ha väldigt svårt att visa empati och tänker i huvudsak mest hela tiden på sig själv och sin ändlösa jakt på nya adrenalinkickar. Men hon toppar självfallet inte socialfallet Karlsson på taket som bara är en genuin psykopat vars hela liv bara går ut på att manipulera andra till att tro att de är hans vänner så att de ska ge honom godis och fruktlös omtanke.

Och så fortskrider de tres vansinnesresa genom Sommarsverige och jag byter kanal till Supernanny där en lönnfet tonåring slår sin far blodig och skrattar åt honom.
Jag gör en avvägning och kvarstannar i detta inferno...

/Peter

Camp Rock

DEN HAR ANLÄNT! Efter mycket om och men, låt oss hugga in på denna rejäla bajsmacka/delikata gräddtårta. Jag talar förståss om den härligt söndersminkade fundamentalist-filmen Camp Rock som jag nyligen haft nöjet att beskåda. Och, oh boy vad mycket jag har att säga så det blir en riktig långkörare denna gång. Jag kommer i princip berätta filmen för er så om ni önskar se den utan förkunskaper kan det vara en bra idé att se den innan man läser den här recensionen.
Strap yourselves in, boys and girls.

Filmen formligen skjuter ur en kanon med en intro-scen där filmens huvudkaraktär Mitchie (Demi lovato) en tidig morgon, trött och jävlig, sätter igång en skiva med egengjord musik vilken uppenbarligen har samma effekt som Amfetamin på henne då hon vid de första tonerna formligen flyger upp ur sängen (vilket i normalfall föranleder viss yrsel) med ett euforiskt leende. Låtens extremt naiva text kanske har en finger med i spelet:



"How to choose who to be. Well lets see. There's so many choices now. Play guitar, be a movie star...Who will I be, it's up to me. All the never ending possibilities that I can see. There's nothing that I can't do. Who will I be..."

Så fortskrider morgonrutinen: vinkla upp persiennerna, testa olika sätt att ha håret, prova utstyrslar, läsa egenkomponerad sångbok, sjunga och "spela" synth, prova diverse stilvidriga solglasögon, slö-"spela" några "ackord" på elgitarren, greppa väskor och dylikt, titta onaturligt nöjt runt i rummet OCH SEDAN ner och äta frukost. Vid denna tidpunkt är man så hög på all sockerpanerad hets att man hypnotiserad sitter som klistrad vid filmen (beroende på toleransnivå).

Mitchie försöker "diskret" få sina föräldrar att betala för en vistelse på Camp rock men får höra att de inte har råd (trots att de uppenbarligen är övre medelklass precis som alla andra familjer i Disney-universumet). En och en halv minut senare kan de plötsligt åka då Mitchies mor som tidigare förklarat att hon just startat en cateringfirma och måste få den på rätt köl, fått jobb på ovan nämnda läger.
Nåväl, konstigare saker har väl hänt på film...

På Camp rock är alla så hippa och begåvade att man bara slås av vilket fabulöst läger det handlar om. De färgade lägerdeltagarna kan inte ens hålla sig från att dansa streetdance och trumma på prylar (ras-stereotyper, fuck yeah) när de går planlöst över gårdsplanen. Mitchie träffar filmens obligatoriska nörd-tjej Caitlyn efter att hon av misstag gått in i filmens bitch Tess. De hälsar på varandra varpå Caitlyn demonstrerar sina kunskaper i musicerande via musikprogram på laptop, genom att slött spela på tangentbordet i två sekunder vilket resulterar i en scen vars genuina besynnerlighet gör mig så förvirrad att jag tvingas spola tillbaka flera gånger för att förstå hur denna konversation överhuvudtaget är fysiskt möjlig. Döm själva:



Och så anländer The Jonas Brothers till lägret i en limousin. Eller rättare sagt deras snabbt ihopslängda alter-egon:
Shane (Joe Jonas): Filmens sekundära protagonist som lyckas med konststycket att vara ett genuint as utan anledning halva filmen för att sedan plötsligt bli världshistoriens största svärmorsdröm (mer om detta framöver).
Nate(Nick Jonas): Förnuftets röst vars enda funktion i filmen är att förklara för den eventuellt tröga åskådaren vad det är som händer och varför.
Jason(Kevin Jonas): Filmens ologiskt komiska bifigur. Hur han kunde gå med på att hamna längst ner i relevansskalan för brödraskaran är förunderligt. Dessutom framställs han vara förståndshandikappad och ha svåra koncentrationssvårigheter då han envisas med att yra om att någon måste bygga en fågelholk åt honom när hans bröder pratar om "verkliga" problem. Disneys motivation är OBESTRIDLIGEN att han är minst snygg av de tre.

Shane Gray måste undervisa på Camp Rock för att hans image ska återinstiftas efter att han stuckit ifrån en musikvideo-inspelning av ren tjurighet. Kort efter ankomsten tvingas han fly in bakom en buske då ett gäng vansinniga fans får syn på honom och det är bakom denna buske han får höra en röst så ljuv och en text så fin att hans allmänna skurkaktighet för första gången byts ut mot intresse för någon annan än sig själv:



Självfallet sitter han ju som den ynkrygg han är och fortsätter kura bakom busken så när han väl vågar sig fram har den mystiska sångerskan, vilken såklart är Mitchie, försvunnit. Och voilá, en huvudsaklig storyline har framträtt! Nu fattas bara den sekundära.

Men innan den kan avslöjas krävs ett till sångnummer! Denna gång av Lola som är mulatt och således enligt Disney måste improvisera fläckfri RnB i matsalen om hur svåråtkomlig hon är. De svarta ungdomarna blir självfallet euforiska och måste dansa vild streetdance även till detta:



Mitchie vill som alla osäkra ynglingar passa in och vara populär. Således hittar hon på att hennes mamma är VD för en hipp musik-kanal på TV så att filmens rika antagonist Tess med bihang ska vilja umgås med henne. Den negligerade Caitlyn informerar Mitchie om att Tess är precis så ondskefull som hon ser ut och att hon till och med hatar när andra än henne själv är talangfulla. Tess börjar helt riktigt smida onda planer när Mitchie måste sjunga inför klassen, trots att hon av blyghet nekar flera gånger, och visar sig vara superbra (sådan originell twist!). Första steget blir att få Mitchie att sjunga i bakgrunden på hennes eget uppträdande.

Då Mitchie i och med sitt ljugande måste mörka det faktum att hon hjälper sin mamma med att förbereda mat till lägret så slänger hon paniskt mjöl i sitt ansikte då Shane äntrar köket för att gnälla om att hans allergilista (manligt) inte tillämpats. Mitchie "tells it like it is" så den kaxige Shane blir något nedslagen och retirerar. Här får vi alltså se att hon har lite jävlar-anamma i sig trots att hon låter sig bli så upprepat pussy-whipped av Tess. You go girl!

Så var det dags för danslektion. Shane leder lektionen genom att helt enkelt instruera dem att göra som honom "om de kan". Vilket as!
Klassen är såklart mycket osäkra på hur det ska gå att dansa som Shane när den jäveln inte ens tar sig tid att förklara ett enda steg utan bara står där och freestylar med röven i vädret (dvs så mycket röv man kan få upp i vädret samtidigt som man har på sig supertajta vita jeans).

Men såklart, det här är ju trots allt en Disneyfilm så när Shane irriterat yttrar orden "across the floor" börjar plötsligt hela klassen dansa en perfekt koreograferad dans (OMFG!). Den enda som har svårt att hänga med är trummisen från början av filmen vilken Shane därför har sympati-snack med.
"You´re a drummer, dude?", frågar han varpå trummisen tar fram sina trumpinnar och trummar mållöst på golvet. "You got rhythm in your hands, now all we gotta do is get it into your feet".
Aaaw, Shane visar sig ju vara ganska snäll ändå. Gulligull-puttenutt-hejochhå och plötsligt är den uppenbara romansen mellan Mitchie och Shane på tapeten igen:



Shit, shit, shit! Hela 5 minuter har gått sen senaste sångnumret! Dags att utan anledning klämma in Tess sångnummer vilken är en orgie i 80-talsglamour med guldpastell-panerade cocktailklänningar och ett sound som sprunget ur ett tryck på demo-knappen på en synth från samma årtionde. "Yeah, i´m too cool to know you...", "sjunger" Tess medan Mitchies missnöje som bakgrundssångerska bekräftas med upprepade närbilder:



NU ÄNTLIGEN kan filmens egentliga handling komma igång på allvar. Mitchie hör Shane spela diverse grundackord på sin gitarr nere vid sjön och stannar till för att lyssna. Surochdum-Shane gnäller på att han blir störd i sitt anti-kreativa ögonblick och Mitchie som återgått till toffel-stadium ber om ursäkt flertalet gånger. Till slut tar hon mod till sig:

-"Was that you playing? It sounded different!"
-"What? Then my stupid cookie-cutter-popstar-stuff?!"

Vem pratar såhär? Nåväl...
Mitchie inleder hursomhelst en genomgående offensiv med beröm som tydligen den tidigare så självuppfyllda Shane är i genuint behov av. Han gnäller (som vanligt) över att han annars bara får spela den musik som skivbolaget tror ska sälja. Så otippat ironisk kommentar att inkludera i en Disneyfilm där alla låtar utgår från samma 5 grundackord och där samtliga artister sjunger låtar som någon annan har gjort i syfte att göra dem så oemotståndliga för allmänhetens öra som möjligt.
"Well, i know one girl who would buy it", svarar Mitchie med ett leende .
Aaaw so cute! All den här gulligheten dödar så mycket hjärnceller att jag vid det här laget bara accepterar hur tillrättalagt allt är.

Och inte är det över än. Senare på dagen har Shane skrivit en låt som han vill höra Mitchies åsikt om (gud förbjude att man får feedback från andra än sina redan etablerade fans). De sätter sig på bryggan nere vid sjön och Shane spelar sin kärlekslåt (duh!?) vars text tycks handla om den mystiska sångerskan han hört tidigare:



"You´re the voice i hear inside my head. The reason that i´m singing. I need to find you"

Mitchie tittar förälskat på honom där han sitter och magiskt ackompanjerar dubbla lager av sin egen röst med studioinspelade grundackord och jag får en innerlig lust att hoppa in i filmen och putta av honom från bryggan då jag inser att de till och med lagt på en fullkomligt omöjlig bas på låten och att Mitchie i denna scen representar en generation av unga tonåringar som växer upp med begär efter ett direkt verklighetsfrämmande objekt. Men självfallet, då jag redan är hög på socker, så köper jag för stunden detta.

Caitlyn och Tess hamnar i luven på varandra i matsalen vilket slutar med att Caitlyn blir tvångskommenderad att jobba i köket. Där upptäcker således Caitlyn, efter att Mitchie misslyckats med att dölja sitt ansikte med en chipspåse (förklädnads-evolution), att hon inte alls är rik (bara övre medelklass-rik). Caitlyn predikar om hur fånigt det är att ljuga om vem man är. Mitchie surar på golvet med chipssmulor i håret (vilket också är ganska gulligt).
På kvällen ska Caitlyn framträda sin elektroniska musik (vilken låter som en blandning mellan "Boom, boom" med Flight of the Conchords och musiken hos Jabba the Hutt i originalversionen av Return of the Jedi) men tvingas avbryta då Tess hittar på att hon ser en orm för att sabba Caitlyns uppsamlande av kåthetspoäng från Shane:



Caitlyn blir förbannad och börjar härja på Tess som svarar med att bokstavera "Whatever, major loser" i pannan på sig själv som på något fjortis-aktigt vis känns ganska vitsigt! Mitchie rycker plötsligt in och påstår att denna teckenspråks-diss är "sooo last year. Everyone knows that...Oh well. I guess not everyone". Alla skrattar åt hur sjuuukt dissad Tess blev av detta och plötsligt framstår Mitchie själv som ganska bitchig. Men det förstås Tess är ju ondskefull och mobbning (som ofta rotar sig i en rädsla för att själv bli mobbad) motverkas ju bäst av mer mobbing...Eller?!?
Dagen efter blir Caitlyn och Mitchie vänner igen genom att smälla ballonger i ansiktet på varandra (Bokstavligen).

Ingen film är ju komplett utan ett MONTAGE och Shane vill ju som bekant veta vem tjejen med den vackra rösten är. Således iscensätter han filmens montage genom att skicka den retarderade trumslagaren att sprida ryktet om att Shane söker efter "the girl with the voice":



Av någon anledning vet plötsligt alla tjejer på lägret att de förväntas sjunga "Start the party", dvs låten från danslektionen, för Shane vilket inte bara är mycket ologiskt utan dessutom helt meningslöst då "Start the party" och "This is me" är så fundamentalt olika att det skulle vara direkt omöjligt att identifiera rätt röst om man inte är musikaliskt geni men det förståss, Shane ska ju föreställa musikaliskt kunnig (med viss förkärlek för grundackord). Förutom diverse "freaks" som försöker sjunga på rätt sätt får vi se Shanes "deffade" kropp iförd badbrallor ("selling sex to little girls" are we?). Hallelujah!
Mitchie skippar dock att sjunga då hon menar att Shane ändå inte hört henne sjunga. Wow, snacka om att vara den enda blygsamma tjejen på lägret!

Mitchie och Shane myser i följande scen på i en kanot och utbyter små retsamma subtila kärleksförklaringar medan Tess står på stranden och tjurar. Mitchie tvingas spela med då Shane pratar om hur skönt det är att kunna prata med någon som förstår hur det är att vara känd med allt vad falska vänner innebär. Hur ska detta sluta? Man behöver inte vänta länge för att få veta det då Tess redan 5 sekunder in i följande scen ser Mitchie kalla kokerskan för mamma.
SHIT SHIT SHIT! DET ÄR KÖRT! TESS KOMMER BERÄTTA FÖR ALLA!

Men först ska Jonas Brothers av någon anledning framträda (mest troligt för att de är de säljande namnen för filmen och måste klämmas in någonstans):



Dags för mer uppenbart studioinspelad "live"-musik och diverse snedvridna svepande kameravinklar för att poängtera vilken frän konsert det handlar om. Denna gång agerar såväl trummor och bas för en stund osynliga instrument vilket får mig att undra vilka deprimerade stackare som ackompanjerar Jonas Brothers på deras konserter för att komplettera deras homogena ogenomtänkta banduppställning. Men efter en stund ser man att det i själva verket placerats ut en hel bunt killar 10 meter ifrån scenen på höger sida med de saknade instrumenten samt en ologisk synth.

Detta "fantastiska" band som lägerdeltagarna stirrar på i beundran ackompanjeras alltså av ett gäng killar som förpassats till en punkt där de omöjligen ens får en blick av publiken? Och detta dessutom när de med marginal kunnat få upp alla instrumenten på scenen om de bara svängt lite mer åt vänster när de placerade ut dem!? Blir seriöst 50 procent av banduppställningen satt i skamvrån bara för att Kevin Jonas ska ha utrymme att kunna snurra runt 180 grader med gitarren i högsta hugg?!! Skandalöst!

Efter att Jonas brothers fått uttrycka sin obefogade divighet återgår vi till intrigen igen. Tess psykar Mitchie till att avslöja att hon ljugit om sin mamma för alla. Shane anklagar henne för att vara falsk och bara vilja vara vän med honom för att kunna sälja information till pressen vilket får stackars, lilla, söta Mitchie att gråta ("Anakin, you´re breaking my heart"):



Shane tjurar men är ändå fortfarande fixerad vid att få reda på vem tjejen med rösten är (uteslutningsmetoden är uppenbarligen inget alternativ han övervägt).

Mitchie blir utfrusen av de övriga lägerdeltagarna på ett sätt som känns som någon sorts accepterad form av kristen mobbing ("du skall inte bära falsk vittnesbörd"). Hur är det annars möjligt att så många tar personligt illa upp av en såpass i kontext harmlös lögn? Shane har ett uppenbart riktat tal om att ens musik är värdelös om man inte reflekterar vem man verkligen är (där fick Marilyn Manson sig en känga) och stackars, lilla, söta, utstötta Mitchie gråter igen.

Men FINAL JAM är ju på G och Mitchie har en chans kvar att visa vem hon är genom sin musik. Medan den utvecklingsstörda trummisen övar genom att slå på stubbar i skogen (jävla tomte) övar Mitchie på att sjunga till musik som Caitlyn producerat i datorn. Återigen är alla glada och lyckliga förutom Tess som inte är nöjd förrän Mitchie är totalt körd i botten. Hon hittar således på att Mitchie och Caitlyn stulit ett armband av henne. Då lägerledaren Brown hittar armbandet i köket där Mitchie och Caitlyn jobbar gör han det som varje ansvarsfull CSI-agent skulle göra. Dvs att skita i allt vad bevismaterial, motiv och mängd möjliga förövare heter och helt enkelt döma Mitchie och Caitlyn till att inte få vara med i några aktiviteter tills Final Jam är över. Han till och med går så långt som att mena att det är meningslöst för de tu att säga emot om de inte kan bevisa sin oskuld. Snacka om dubbelmoral.
Men Mitchie har en plan som kan lösa problemet...

Så är det äntligen dags för FINAL JAM, lägrets slutspelning. Första numret blir ett av världshistoriens tamaste hiphop-framträdande då lägrets två certifierade afroamerikaner rappar och sjunger om att det är synd att lägret är slut men att de alltid ska förbli vänner med alla:



Eazy-E vänder sig i graven.

Tess bakgrundssångerskor blir lagom till spelningen så trötta på henne att de hoppar av det projekt som de övat på hela lägervistelsen. Den chockade Tess som mirakulöst haft ett fullt koregraferat solo-nummer i bakfickan att ersätta sin "too cool"-låt med (till och med bakgrundsdansarna är med på noterna) blir glad på det mer sunda sättet då hon ser att hennes annars så upptagna och negligerande mamma tagit sig tid att komma till spelningen. Men så visar det sig att mamman föredrar att snacka i mobiltelefon framför att se sin dotter framträda och den besvikne Tess glömmer bort alla sina danssteg av ren ångest. Musiken stoppar tvärt och plötsligt är det stackars, lilla, söta Tess som springer gråtandes av scenen:



Som för att ytterliggare strö salt i såren framträder den ena av hennes två bakgrundssångerskor (don´t ask) med en låt som handlar om värdet av att göra sin röst hörd. Ironiskt att hon gör detta genom att sjunga den enda låten i filmen som är så intetsägande rent musikaliskt att man glömt bort den sekunden efter att filmen är slut:



Jag tänker inte ens gå in på hur uppenbar hennes egentliga oförmåga att spela gitarr är.

Sista numret har spelats och Final jam är officiellt över. Men Mitchie måste ju framträda!? HUR SKA DET GÅ???

Då Final jam rent teoretiskt är över så får Mitchie framträda (planen funkade, HURRA!) Hon äntrar scenen och får direkt en gullig släng av scenskräck vilket resulterar i att hon hasar fram med sänkt huvud. Men då texten (som i princip handlar om det framträdande hon just ska göra) proklamerar att hon ska bryta sig loss från sin blyghet så övergår scenskräcken till samma euforiska leende hon burit i början av filmen och så visar hon slutligen sitt sanna jag genom att kvickt vända sig om och bli upplyst av ett strålkastarljus. Shane är inte sen (nåja..lite seg är han allt) med att fatta att han äntligen hittat tjejen med rösten och stämmer in med sin egna låt ("Gotta find you") som han framförde för Mitchie på bryggan och således får man som åskådare reda på att båda låtarna består av samma ackordsföljd vilket i sig inte är särskilt förvånande då som sagt hela soundtracket trots allt bygger på samma 5 ackord:



Parallellen mellan introscenens "Who WILL i be" och denna slutgiltiga scens "This IS me" är uppenbar och känns förvånansvärt smart och poängterar smidigt skillnaden i attityd mellan att först fundera på VAD man ska bli för att slutligen inse att man redan ÄR någon.
Jag inser själv plötsligt hur helsåld jag blivit på då ömhetsförklaringar uttrycks genom duetter på det här enormt tillrättalagda sättet. Sockret fräter på mina trumhinnor medan jag sitter som lobotomerad och gapar framför denna scen som förefaller ha gått igenom mer planering än operation Barbarossa (vilket iofs skulle vara föga förvånande). Mitchie och Shane står i princip och hånglar upp varandra med sina kristallklara röster på scenen medan kameran ändlöst cirkulerar runt dem som för att poängtera att de inte bara uttrycker hångel med sin sång utan dessutom en öm kärleksdans. Och så, då sången är slut, håller de varandras hand, tittar djupt in i varandras ögon medan jag som åskådare sitter som ett troll i ett avbytarbås på en hockeymatch och stirrar avundsjukt på dem.
Utan tvekan är detta grundbulten i filmen och kanske även den allra första sinnebilden av handlingen. Jag ser framför mig hur nån jeppe med Tweety-slips stått i ett konferensrum på Disney Studios och skrivit orden "FUL ANKUNGE BLIR TILL SVAN" på en whiteboard framför sina fascinerade kollegor som med av glädje ihopskrynklade ansikten givit honom tummen upp för idén.

Oh boy. Hur kan det finnas något kvar nu efter denna orgie i eufori? Ja, en vinnare måste ju koras och vem blir det om inte bakgrundssångerskan (som tydligen heter både Margaret och Peggy) ansvarig för världshistoriens tråkigaste låt. På detta sätt lyckas filmen förmedla att det är belönande att slå sig fri från grupperingar och vara sin egen person vilket i sig är fint men är direkta motsatsen till hur Disney-stjärnorna lever i verkligheten med sina krav på moralisk fläckfrihet, renhetsringar och konstanta glädjeuttryck (för att inte nämna kravet på att trots sin unga ålder framställa sig själv på ett sätt som gör prepubertalt fotfolk kåta).

Simsalabim så har Tess blivit supersnäll av sin traumatiska upplevelse (mest troligt blev hon magiskt snäll för att vi i publiken ska slippa lära oss hur man rehabiliterar destruktivt beteende och istället ska kunna intala oss själva att elaka människor endast kan rädda sig själva). Hon berättar för Brown att Mitchie och Caitlyn inte alls stulit hennes armband och berömmer Margaret/peggy för sin låt samtidigt som hon ber om ursäkt.

Backstage beklagar Mitchies föräldrar att hon inte vann trots att hon var så bra och Mitchie svarar med att konstatera att hon vunnit den bästa sommaren någonsin tack vare dem (Aaaw so cute!)
Bekvämt nog glider Shane in lagom till att föräldrarna lämnat rummet och så börjar utbytet av klämkäckt, subtila kåthetsuttryck igen. De bokar in en ny kanot-tur och man tycks kunna kunna ana det klassiska kyss-ögonblicket nalkas. MEN FÖRST måste ju en till låt sjungas av samtliga lägerdeltagare. Shane och Mitchie har självfallet fått äran att agera centrum i det stundande framträdandet vilket för en stund känns som det som agerar mest tillrättalagt i denna scen.
Detta tills Brown proklamerar att det kommande är hans favoritbit av lägret. Något som kallas "Final jams jamsession":



Nu faller slutligen polletten ner för mig. En "jamsession", vars förkortning är "jam", är ju benämningen på ett framträdande som är IMPROVISERAT. Det är slående att de inte bara döper en konsert som förberetts en hel sommar till "Final jam" utan dessutom inkluderar ett sista nummer som kallas för "Final jams jamsession". Om detta är en jamsession vad var då de tidigare numren om inte förberedda och varför kallas det då Final jam och inte Final Concert eller dylikt??! Och vidare hur kan de påstå att ett framträdande kännetecknat av perfekt koregraferad dans och en situation där ALLA turas om att sjunga varsin noggrant tillrättalagd bit, är en jamsession?! Det finns ju för bövelen inte ens en tillstymmelse till improvisation någonstans!!!!??

Låten är över och Mitchie och Shane står på knä och ser förälskat in i varandras ögon. Nu kanske den där kyssen kommer...Eller?

Skärmen blir svart. Jag är förvånad men inser till slut att jag trots allt sett en Disney-film och att hångel mellan 15-åringar vore ganska "omoraliskt" att skildra i en sådan film (det är dock tydligen helt ok att marknadsföra dem sexuellt). Men vad var det då som hände? Blev det något mer mellan Mitchie och Shane? Då detta förefaller vara slutet på filmen så får man väl utgå ifrån att de väntar med att förklara vad som hände tills Camp Rock 2 kommer då de tu blivit 18 år.

Mina tankar vid det här laget är förvånansvärt ljumma. Som att det petroleumblandade sockret i min hjärna inte lyckats antända ordentligt. Men så kommer en sista scen. Den svarta skärmen lyses upp av en text, "Three months later". Mitchie, Margaret/peggy, Lola, bakgrundssångerska nr 2 och TESS (hör och häpna) anländer till Caitlyns garage där hon iordningställt replokal. De är alla fascinerade och uttrycker ord som "cool", "Way cool" och "totally" fler gånger än nödvändigt innan de bekvämt radar upp sig bakom några mikrofoner. Lite mer käckt girl-talk stundar innan de fixat i ordning allting och Caitlyn kan starta en till låt hon gjort som tydligen (som med alla andra låtar och situationer i filmen) alla kan trots att de aldrig hört den förut.
Vad som stundar är en låt som lyckas antända sockret i min hjärna:



Det går knappast beskriva hur permanent inpräntad den här låten är i mitt huvud. Trots att den är så smärtsamt simpel samspelar ljud och foto så perfekt att jag seriöst börjar uppleva en känsla av förlust som själv inte haft en högstadietid lika chokladpanerad som denna. Inte ens det faktum att Tess, Lola, Margaret/peggy, Caitlyn och bakgrundssångerska nr 2 bara står och mimar till ljudet av dubbla lager av Mitchies röst hindrar mig från att gilla den här låten.

Och nu kan jag inte sanera min hjärna längre från vad jag utsatt mig för och denna i grunden fruktansvärda bit filmhistoria hemsöker mina drömmar. Min sista tanke innan jag stänger av filmen förblir:

"Wow, så det är såhär det känns att ta droger?! Begär, eufori och snedtändning i en ändlös cykel!"

/Peter

Harrison=Fummeljöns!?

En liten instickare så här på kvällskvisten känns passande.

Jag jobbar som bekant på min Camp Rock-recension som på grund av överdrivna mängder med saker att kommentera (samt att jag återkommande får en innerlig lust att läsa vilka gulligt naiva saker Demi Lovato har att säga på sin twitter) dröjer. Jag är i nuläget klar med att skriva om drygt 2/3 av filmen så det är garanterat på G. Har dessutom inkluderat Youtube-klipp så att det ska bli lite mer skoj att plöja igenom.

In other news såg jag Blade Runner för andra gången ikväll. Första gången jag såg den såg jag den utan undertexter. Detta var dessutom under min tid på mellanstadiet så en naturlig följd var att jag knappt fattade ett uns av vad allt Replicant-technobabble handlade om. Harrison Fords Whiskey-inducerade mummel föreföll mest obegripligt då det effektivt dränktes bort av pålagda billjud och regnsmatter. Upplevelsen var alltså i princip helt och hållet visuell vilket gjorde det något svårt att ha en åsikt om filmen trots att det visuella ändå är 90 procent av poängen med filmen.

Så nu när jag ser den igen är den...helt ok. Det är förståeligt att det är en kult-klassiker och på många nivåer är den mycket intressant och spännande att titta på. Men den känns också konstigt kort och lite burdus i sin framfart. Jag antar att det beror på att jag numera vant mig vid att filmer av den här typen är minst 3 timmar. Överlag en bra film helt enkelt!

En annan sak som slår mig är Harrison Fords trademark-snubblande. Medan Tom Cruise har sitt springande tycks Harrison Ford ha sitt paniska, komiskt realistiska feltrampande som återkommande gimmick. Detta manifesteras dock bäst i filmen Frantic då Harrisons eskapader uppe på ett tak med en bångstyrig resväska frammanar långvariga skrattanfall hos såväl mig själv som de jag bevittnat denna scen med. Om ni inte sett detta så har ni garanterat något att se fram emot!

Snart så kommer Camp Rock-recensionen som förhoppningsvis ska var till belåtenhet för er, ärade anonyma läsare. Jag lovar!

/Peter

War of the Beasts (Aftermath)

*INNEHÅLLER EN DEL SPOILERS (Läs ej om du vill gå in i biosalongen som ett nyfött barn)*

Nyss hemkommen från premiären av Wolverine. Och mitt betyg är...ok.

Introt var bland det bästa jag sett. Några av de mest testosteronfyllda krigsscener någonsin i en action-film. Precis som förutspått gav de filmen en atmosfär av djuriskt raseri kopplat till ett historiskt perspektiv på ett mycket konstnärligt relevant vis (om man nu törs använda sådana termer i detta sammanhang). I synnerhet ett scen-byte får mig att rysa av välbehag då Sabretooths kulsprutepepprande in i en tysk bunker vid landstigningen i Normandie nästan obemärkt byts ut mot hans pepprande med M60 mot civila i en Vietnamesisk by från den öppna sido-dörren på en Huey-helikopter. Episkt fotografi!

Men problemet var just detta. Det var ju bara ett intro!? Vad hände med tillvaratagandet av all den potential som krigen innebar?! Och varför minimera tiden för det relevanta i Wolverines och Sabretooths bakgrundshistorier till de första 5 minuterna för att sedan flytta framåt i tiden till då större delen av karaktärerna redan etablerats?!! Det skulle inte förvåna mig om större delen budget gick till detta korta intro med tanke på hur välproducerat det är i jämförelse med resten av filmen.

Liev Schreiber var bra som Sabretooth men var på tok för vek i jämförelse med hur han är i serierna där Wolverine får genuina problem varje gång han dyker upp. Wolverines överlägsenhet blev i slutändan smärtsam då klyschorna lades på hög och Sabretooth ännu en gång föreföll vara blott en bi-roll, underlägsen Wolverine i styrka.

Rent storymässigt håller det dock till stor del kopplat till serierna och öppnar för eventuella uppföljare som kan behandla den relevanta biten av de enorma mängder serier som spinner vidare på konflikten mellan Sabretooth och Wolverine. Men troligtvis är inga uppföljare aktuella. Den hafsigt ihopsnickrade storyn indikerar att detta verkligen är ett försök att klämma in ett dussintals timmars storymaterial på ynka 1 timme och 47 minuter och att några uppföljare aldrig varit aktuella. Jag antar att de måste börja jobba på nästa X-men origins.

Angående klyschorna så avlöste de i princip varandra från att Wolverine lämnat Vietnam och till filmen var slut. Jag är allergisk mot dåliga gags och såna är det tyvärr relativt gott om. Således sved det till mer än en gång innan filmen var slut då skämt som knappt ens är skämt åsamkade ett rungande skratt i publiken.
Mest jobbigt var det dock att se Silver fox (ja, så kallas hon trots att de inte säger det i filmen) framstå som allmänt försvarslös. Denna kvinna som slår Sabretooth på käften så han tappar en tand i serierna är mestadels bara menlös i filmen och har fått sin enda egentliga superkraft, dvs supersnabb helning precis som Wolverine och Sabretooth, ersatt av en förmåga att "förföra" folk till att göra som hon säger.
Det är fanimig den mest sexistiska omskrivningen jag sett i serie-baserade filmer än så länge. Det räcker med att läsa Wikipedia-artikeln för att fatta att hon är mer kvinna än så:

http://en.wikipedia.org/wiki/Silver_Fox

Filmen hade också problem med karaktärsbeskrivningen på mutanterna och många av dem fick sådan obefintlig beskrivning att endast deras mutantförmågor fick representera dem som karaktärer. Deadpool, filmens superskurk, som i serierna är en antihjälte/prisjägare känd för att droppa diverse gags involverande svart humor och referenser till populärkultur, saknar här mun(!!?). Det är inte jättesvårt att förstå varför man gjort sig av med denna del av honom i och med att Sabretooth har liknande manér och krafter som honom och att de därför skulle bli för lika varandra för att kunna vara med i samma film utan att decimera varandras betydelse. Men oh boy, så de har gjort om honom. Det är ren och skär hädelse.

Så vad var då bra med filmen? Jag njöt i fulla drag under introt och då Wolverine levde fina skogshuggarlivet i Rocky mountains.

I övrigt...nja.

/Peter