Hur indoktrinerade vi än må vara av amerikansk kultur så tycks vi ändå ha relativt lätt att se det själlösa i den. Samtidigt som "vi" på fullt allvar engagerar oss i Sex and the city, One Tree Hill och Cityakuten så når vi ändå emellanåt en insikt om hur urbota idiotisk och intetsägande den amerikanska skildringen verkligen är. Amerikaner å andra sidan (som generaliserad grupp bör tilläggas), tror och behöver tro på sitt eget land som något annat än en konstruerad nation, och det är här som NATIONAL TREASURE kommer in.
Tänk dig världshistorien, från homo sapiens första steg, från jakt till jordbruk, genom civilizationens födelse, imperiers uppgång och fall, formandet och störtandet av system, allt som vi i väst betraktar som vår evolutionära väg mot framtiden och den parlamentariska demokratin. Tänk dig sedan att vi skiter fullständigt i allt detta. "FUCK the history of the world" som Nicholas Cage mycket väl kunde ha yttrat i denna film. Tänk dig att allt som räknas är Amerikansk historia från Columbus och framåt. Ynka 500 år! Kombinera denna snäva historieskrivning med fullkomligt vansinniga överdrifter och de mest omöjliga pojkskole-fantasier så får du National treasure-filmerna.
Då de tu i princip är identiska i upplägg och slutkläm så skippar jag helt sonika att gå in djupare på ettans handling utan hoppar direkt på den fullkomligt onödiga uppföljaren. Vi får åter igen följa den skitnödige Ben Gates på hans personliga korståg att skryta om sina förfäders bedrifter. En mystisk Gateswannabe, Mitch Wilkinsson (Ed Harris), dyker plötsligt upp och proklamerar framför Bens föreläsnings-publik att Bens förfader som Ben med fader tidigare skrytit om försökte stoppa en grupp ondskefulla sydstatsextremister, i själva verket legat bakom mordet på Lincoln. Buhu, Ben med fader är såklart mäkta upprörda eftersom de ju är de största patrioterna i världen och ser släkt och jag som samma sak.
Efter detta börjar det desperata försöket att motbevisa detta samtidigt som man försöker hitta en ny skatt som denne förfader uppenbarligen försökt att dölja för sydstatarna. En sanslös jakt på ledtrådar och gåtor på kända amerikanska landmärken tilltar där de mest idiotiska scenarion spelas upp.
Eller vad sägs om en uppenbar gåta skriven med stora bokstäver på frihetsgudinnans fackla. Hur är det möjligt att ingen ens reflekterat över det innan Ben kommer dit och knäcker gåtan på 10 sekunder??? Resan är sanslöst irrationell, ena stunden drar de ut lådor olika långt för att låsa upp ett skrivbord, andra sprinklar de flask-vatten på måfå i Mount Rushmore för att försöka hitta ett hål med en diameter på 1 kvadratdecimeter.
Och varför är de i Mount Rushmore då? JO, för att nån vansinnig idépitchare på Walt Disney Pictures valt att placera ELDORADO där, den mytomspunna Guldstaden som skulle varit belägen någonstans i djupet av SYDAMERIKA. Ok, så Aztekerna (vilka filmen menar skulle ha byggt Eldorado trots att deras högsäte låg i centralamerika) bestämde sig helt sonika för att gå på en promenad och bygga denna stad på en annan kontinent bland jägar och samlar-samhällen?? Varför är då inte Aztek-kulturen spridd hos dessa?! Och hur forslar man obemärkt guld till en hel stad från Sydamerika (eller centralamerika?) till Mount Rushmore, konstruerar staden inuti ett berg (som måste ha rekogniserats först av Aztek-agenter i jakt på grottor att bygga guldstäder i) och lyckas med konststycket att få in allt detta guld genom en ingång på ynka EN OCH EN HALV METER I DIAMETER????
Det blir ju inte direkt lättare att bygga en guldstad då man har en gigantisk fallucka precis framför ytterdörren som leder till en fullkomligt OMÖJLIG fälla bestående av en stor stenplatta balanserad på en trästomme i världens mest avlånga grotta, som man måste hålla jämvikt på för att inte ramla av. Hur bygger man något sådant??! Och hur kul kan det ha varit för invånarna att riskera att ramla ner i en gigantisk dödsfälla varenda gång man går innanför dörren(en dödsfälla som dessutom bara har engångsfunktion innan man uppenbarligen måste bygga om skiten igen). De har till och med placerat en liten guldgubbe framför falluckan för att locka folk att gå dit och kolla. Människor ska ju ha LEVT DÄR! Det är inte logiskt för fem öre!
Det var ju också otippat vänligt av Aztekerna att placera en repstege precis bredvid stenplattan så att man kan undkomma fällan och vad finns då längst upp om inte en gång vidare och en död Aztek!? Varför ligger en död aztek och skräpar på backen? Vad dödade honom? En hjärtattack? Och varför letade man inte efter honom? Vägen de går leder ju raka vägen till centrala Eldorado så det vore ju knappast särskilt komplicerat att leta rätt på honom. Ok om det bara var nån fjuttig uteliggare i det Aztekiska samhället. Men killen har ju en ceremoniell offerkniv på sin person!!? Dödades han med den? Varför då i en rännstens-grotta och inte på altaret? Och varför bryr sig ingen om att undersöka den mumifierade(?) kroppen????
Det är ju förövrigt ganska komiskt att Aztekerna, som ju trots allt i huvudsak dyrkade solen och regnet, väljer att placera sitt allra väsentligaste tempel i en mörk och fuktig grotta. Varför gömmer de sig? De ska ju ha trott sig vara ensamma i världen vid tidpunkten för Eldorados hypotetiska konstruktion?! Vilken funktion fyller det förövrigt att bygga en ståtlig stad av guld om ingen får se skiten? Och hur livnär sig ett folk som annars livnärt sig på jordbruk och handel i en mörk och fuktig grotta? Var de utanför vid någon tidpunkt? Varför finns det då ingen dokumentation om stridighet eller dylikt mellan dem och de nordamerikanska indianstammarna? Är det för att det är sydamerikansk och inte nordamerikansk historia som manusförfattarna klantar till detta? Och om nu USA i sig självt är ett så enormt kulturellt fascinerande land, varför var det nödvändigt att stjäla en legend från grannkontinenten överhuvudtaget?
Varför just Mount Rushmore då kan man ju förövrigt tänka. Ja, för regissörens del så har det ju helt enkelt att göra med att ett amerikanskt monument är utkarvat ur klipporna där, men den officiella ursäkten är att monumentet karvades ut för att DÖLJA de kännetecken som skulle leda till Eldorado. Ok, så för att stoppa upptäckten av Eldorado av nån eventuell person som får reda på kännetecknen för dess plats så gör man om platsen till ETT NATIONELLT TURISTMÅL??? Det är SMART!
Förutom en kort fadäs med presidenten där han framställs som Jesus Kristus och under patriotiskt glitter och glam övertalas att avslöja platsen för en hemlig bok som bara presidenter får läsa, så är detta filmen. No more no less. I denna bok står förutom den sista pusselbiten i jakten på Eldorado, info om alla möjliga konspirationer. Area 51, Apollo-landningen, Mordet på JFK...Vänta nu..Mordet på John F Kennedy??? Det som ska ha varit en kupp av generaler inom ledningen?! Varför i hela HELVETE skulle det stå information om detta i en hemlig bok som bara presidenter får läsa? Vem skriver i boken? Vart kommer informationen ifrån? Och vidare om det står om dessa ämnen i boken SÅ ÄR DE JU SANNA!?!?!? Det lär ju knappast stå i boken "Area 51 är en helt vanlig flygbas" eller "Månlandningen gick rätt till". Hela konceptet är bara absurt!!!
Och vidare om Presidenten har en bok med information om vart Eldorado ligger varför håller han då på den informationen som om boken vore hans personliga porrtidning? Och om han nu inte vill att Eldorado ska upptäckas, VARFÖR UPPGER HAN BOKENS GÖMSTÄLLE???? Är det inte dessutom ganska riskabelt att ge svaren på alla dessa gåtor som sägs döljas för statens bästa, till en galen, överkänslig pseudo-arkeolog vars enda agenda är att ge honom själv och hans familj ett gott anseende??!
Vem avslöjar då att det verkligen finns en sådan bok? Jo en högt uppsatt FBI-agent som av någon outgrundlig anledning kan dra arbetsuppgifter ur arslet och således lägger fokus på den här filmens irrelevanta handling. För det första: varför vet han om att boken finns? Och varför, åh gud varför, ger han den informationen till den obetydlige Ben Gates????
Det är svårt att greppa det faktum att jag inte ens gått in på hur lama och förutsägbara karaktärerna är och hur, liksom i ALLA Disneys otecknade filmer, all känsla för moral är långt borta. Exempelvis följer den ondskefulla Mitch med ner i Eldorado då han är den enda som har ledtrådarna för att hitta ingången. Han kunde alltså helt enkelt satt sina män på att hålla Ben med bihang som gisslan utanför och själv äntrat Eldorado och fått äran av upptäckten allena. Men NEEJ, det vore ju inte hållbart att huvudrollsinnehavarna inte får följa med. Så mot all rim och reson går de allihopa ner och VAD får Mitch för det? Jo, då staden plötsligt börjar översvämmas och det blir uppenbart att en måste stanna kvar och dö så tittar alla menande på Mitch och då denne vid insikten om de andras brist på heroism, vägrar att frivilligt dö istället för någon av de andra, vilka han har noll relation till, så framställer filmen honom som en BAD GUY!!? Det är kallhjärtat om något!
Så vad händer? Jo efter en stunds gnabb ändrar sig Mitch och offrar sig för de som kanske mest av allt förtjänat att dö. De som struntar blankt i allt vad konservering och regelrätt arkeologi heter. De som bara pratar patriotism för att sedan slänga nationella angelägenheter i havet, kidnappa presidenten, lusläsa sekretess-belagda stadshemligheter och allt detta av en fullkomligt oförsvarlig anledning.
Kombinera allt detta med de klassiska klyschorna (töntig kille får tjej, bråkande huvudrollskaraktärer blir tillsammans igen etc) så har du den här fruktansvärda filmen. Det enda som jag faktiskt tyckte var lite roligt var då Ben Gates medvetet ställer till med en scen inne på Buckingham Palace, skriker och gormar, åker på räcken, stampar som John Cleese i "Ministry of silly walks", hånar britter i största allmänhet för att slutligen bli arresterad. Ännu i denna stund förstår jag inte alls vad som var planen med detta och det bidrog till ett otippat skratt mitt i all ångest. Förövrigt förstår jag inte heller på vilket sätt förfaderns inblandning i Lincoln-mordet motbevisades men det kan mycket väl vara ett resultat av att jag i slutet av filmen helt enkelt inte brydde mig alls om detta.
Det finns säkert en miljard mer saker jag skulle kunna säga om detta. Förutom brist på moral så kännetecknas Disneys live-action produktioner av en genomgående brist på rim och reson och framför allt på kvalitét. Och då pratar vi om ett av världens rikaste multinationella företag, som borde ha råd att hyra in bra regissörer. Och trots att denna långa recension säger motsatsen så är jag verkligen mållös. Fullkomligt mållös...
Ja, det var längesedan senast. Det blir lätt så när man timrar och donar. Dock så såg jag igår dag en film som sporrade mig något. En film som för upp den eviga frågan på tapeten igen. "Varför tillåts idioter göra film för miljontals dollar?"
För det första har den ingen dramaturgisk kurva. Det är bara en ändlös serie av slowmotion-sekvenser som tydligt pålyser vilken ADHD-trippande, och ändå märkligt fantasilös, stackare som konstruerat skiten. Hjältarnas presentation är rapp och påträngande. Ordlöst och kulsprejande på ett sätt som aldrig är ok. Inte ens i en film med Arnold är det acceptabelt att tigga åskådarsympati utan att en tillstymmelse till personlighet avtäcks.
Scen på scen är ett ändlöst effektsökeri utan logiskt samband. Det är exempelvis ganska långsökt hur Alice mirakulöst lyckas köra en motorcykel genom ett fönster i kyrkan där de övriga hjältarna just fått slut på ammunition. Självfallet i Slow-motion och med "frän" musik i bakgrunden. Att sedan en huvudkaraktär, "Nikolai" (please!), visar sig på styva linan (i slow-motion) för att sedan efter att han presenterat sig direkt bli uppäten av två fjuttiga hundar känns bara besynnerligt och som ett tecken på oengagerat manusskrivande.
En annan spännande händelse är då Alice lyckas med konststycket att teleportera sig själv upp på ett hustak och vrida nacken av en krypskytt precis då han låst siktet på Carlos (läs random intetsägande huvudkaraktär) och sedan springer nerför skyskrapan med vad som måste vara världens längsta rep, som hon mirakulöst trollat fram från ingenstans, runt midjan. Väl nere spöar hon upp fyra Umbrella-soldater iförda svarta motorcykelhjälmar (WHAT??) som oorganiserat stått och slappat vid foten av byggnaden (självfallet sker allt detta i Slow-motion).
Majoriteten av skådespelarna bryter på tyska och andra irriterande språk och alla smarta forskare pratar självfallet med brittisk brytning. Varför? Medans glas för hundratusentals kr skjuts sönder av en helikopter medan Alice springer (i slow-motion) från kulorna, reflekterar jag över hur förbrytaren, som bär ansvar för åbäket, ser ut. Hur ser ett kulturellt retarderat ansikte ut?!
Och så kommer slutet. En atombomb fälls över staden och jämnar den med marken. Som åskådare får jag se nyhetsreportage där allting bortförklaras och atombombseffekterna skylls på en kärnkraftverks-olycka á la Tjernobyl. Två snubbar i skyddsdräkt står och stampar i ett hus med en radioaktiv strålningskylt i dörröppningen som uppenbarligen är belägen i en stad SOM JÄMNATS MED MARKEN!!!! Det måste vara den sämsta bortförklaringen någonsin! Tror regissören/stolpskottet på allvar att detta är troligt? Att det går att mörka en atombombsexplosion med en fjuttig reaktorläcka?
Alexander Witt och Paul W.S. Andersson borde jagas med kompositbåge!
Någon hade påstått att det var fel av mig att döma filmen baserat på trailern. Att man faktiskt i filmen skildrade båda sidor på ett jämlikt sätt. Vem du än var som sa mig detta SÅ HADE DU FEL!
Oj oj oj, vilken horribel krigsfilm det här är. Jag trodde aldrig att någon film skulle kunna komma upp i den nivån av dålighet igen men den här toppar faktiskt självaste PEARL HARBOR! Men det kanske man får förvänta sig i och med att samma stolpskott till manusförfattare, Randall Wallace, har skrivit de båda och dessutom regisserat den här filmen.
Det som således chockar mest är det faktum att den här dynghögen till slösad filmrulle har fått betyget 6.9 av 10 på IMDB och att amerikanare öser beröm över den. Men märk väl att den gjordes 2002 då det fortfarande var ok att göra nazistisk film i USA till 11 septembers ära.
Filmen börjar med att vi får se franska soldater förlora ett slag i den såkallade dödens dal på ett dramatiskt vis. Halledunadedå! Om de hade skippat att kolonisera landet så kanske de hade sluppit dö!? Efter denna kort prequel får vi följa Mel Gibsons rollkaraktär Hal Moore då han åker bil och sjunger med sin foto-perfekta fru och 5 ungar (som min far kommenterade: "Ska han kolonisera planeten själv?") in i det idylliska villaområde som de nu ska bo i i anslutning till en militärbas. Grannmännen blir direkt nojiga över att Hal ska vara en "akademikerfitta" vilket i en normal värld skulle vara ganska politiskt inkorrekt att säga men som i Randall Wallaces USA är fullt normal grabb-jargong godhjärtade män emellan. Självfallet är inte Hal någon akademiker-fitta utan snarare Robocop, något som framgår alltmer tydligt ju längre filmen pågår.
Hal teamar upp med Hollywoods beschaste skådis Greg Kinnear (med rollnamnet snakeshit) och en sur Sam Elliot (rollnamn Basil Plumley) för att träna upp ett gäng rookies på att strida i Vietnam med hjälp av Huey-helikoptrar. Otippat lång tid av träning och hemmafotografi följer där Hal poängteras som den perfekta människan genom att hans fränhet och erfarenhet skildras perfekt uppblandad med hans generella godhet och gudfruktighet. Hej och hå utopisk manlig vänskap och VIPS så befinner vi oss på ett möte för de fotogeniska hemmafruarna i villaområdet. Och vad gör de om inte under högljutt fnitter snackar tvätt och hushåll etc för att sedan rycka in då vattnet går för en av dem. Yikes! Stereotyperna bara stapplas på hög!
Nu vill Randall försöka förmedla att han visst har ett samvete genom att ta in en scen i filmen där Hal i kyrkan stöter på en soldat som har ångest över att han kanske gör barn föräldralösa istället för tvärtom (give me a break) och ber med honom. Till en början känns det som att bönen ändå trögt flyter i en moralisk riktning då Hal ber för soldaternas säkerhet och för krigets slut och jadda jadda men ack han kan helt enkelt inte låta bli att slänga in ett "...Och låt oss döda de gudlösa kräken" i slutet på bönen. Detta för att amerikaner ska mys-skratta medan resten av världen gråter. Randall försöker igen genom att lägga in en scen där Hal måste försöka förklara för sin dotter vad krig är och får det till att aggressionskrig är ett jobbigt måste och att det går ut på att elaka människor försöker skjuta honom samtidigt som han själv bara försvarar sig.
Efter några ultrapatriotiska tal lyckas äntligen Hal ta på sig utrustningen och så åker de allihopa iväg till Vietnam där en riktigt crappy knasigt sjungen Amerikansk ambient-låt spelas. De landar i dödens dal och börjar direkt skjuta automat(!) på måfå mot ingenting vilket precis som det låter bara är konstigt och opraktiskt.
Den dryga timman som följer är mycket lätt att beskriva. En jävla massa skjutande som endast pausas av då någon Amerikan dör och medsoldaterna måste stå och oja sig i total tystnad i 5 minuter över detta. Alla amerikanska soldater vi får se dö på det här sättet ber sina medsoldater att hälsa till deras respektive fruar att de älskar dem. TACKY TACKY TACKY! Mitt i alltihop kutar Hal runt och ger smarta order samtidigt som han stoiskt lyckas med konststycket att inte bli träffad trots att han går raklång mitt i korselden. Några klipp sker till Vietnamesernas befälhavare som sitter och ojar sig över hur ägd han blir av Hals fantastiska strategier.
Mitt i allt detta får vi plötsligt en närbild på en Vietnames som varar längre än 3 sekunder (i normalfall varar de en hundradels sekund strax innan vietnamesen i fråga dör). Han är skraj men springer till slut i slow motion från sitt gömställe mot Hal med bajonetten i högsta hugg. Vad är då detta? Ska vi få se en vietnames lyckas med något heroiskt? Självfallet inte! måltavlan Hal vänder sig i sista stund om och skjuter vietnamesen samtidigt som han pratar i telefon och ger fler smarta order och vips så är scenen som bortblåst. Vad ville Randall Wallace säga med det här? Att visst är Vietnameser också människor men dö ska de de jävla ogudaktiga asen?
Hal träffar på natten på Joe Galloway, en journalist som ska rapportera om kriget. Hals omedelbara fråga till honom är varför han inte är soldat i och med att han är modig (wow, i don´t know. Han kanske är smart också!?) varpå Joe svarar att hans farfar, far etc etc krigat och att han själv vill försöka förstå ett krig istället. Vafalls!? En tillstymmelse till vettighet? Inte om Hal får bestämma. Joe får helt enkelt ta och slåss om han ska få vara med. Och så blir det självfallet också.
Vietnameserna som rent historiskt varit väldigt taktiska och bra på gerilla-krigsföring är här så dåliga att det är pinsamt. På morgonen tycker Hal att det är för tyst så han beordrar sina soldater att skjuta på lite buskar och dylikt vilket resulterar i att Vietnameserna hoppar upp från sina gömställen och kutar uppför kullen huller om buller skjutandes från höften. Självfallet dör de allihopa.
Amerikanarna kallar in flygplan och napalmbombar ihjäl ett hundratal Vietnameser. När sedan två Amerikaner också blir träffade av napalm blir det en ny två-minuters slow motion gnäll-fest samtidigt som man får se effekterna av napalm på den mänskliga kroppen (jävla vietnameser som springer på så krångliga koordinater...Eller vänta nu!?)
Striden närmar sig sitt slut men ack Hal springer precis i sikteslinjen för en monterad kulspruta (i slow-motion). vad ska hända? Jo självfallet kommer Snakeshit med sin helikopter och skjuter sönder resterande delar av den taktiskt och numerärt överlägsna styrka som legat i bakhåll för dem. Halleluja!
Några reportrar kommer till platsen. De framställs som jobbiga och som vinklare av verkligheten (vilket är direkta motsatsen till hur det egentligen var) och till och med Joe ojar sig över deras frågor. Hal konstaterar att han aldrig kommer förlåta sig själv för att han själv inte dog tillsammans med sina soldater (Give me a break). Hal och Joe kommer överens om att Joe måste skriva en vinklad bok om slaget så att det Amerikanska folket ska få veta vilka fantastiskt felfria människor som slogs där för sitt land (så att en idiot till manusförfattare kan omvandla boken till en dålig film). Vietnamesernas befälhavare hittar en amerikansk flagga på det övergivna slagfältet och har en ologisk monolog om att kriget kommer att vara Amerikas (varför det?), Amerika som någon sorts idealt land och Amerikas soldater som de bästa i världen. Yikes igen!
Vad återstår då att skildra? Jo Självfallet kommer Hal tillbaka hem levande igen efter ett antal Vietnamturer och kramar om sin fru och sina barn i den idylliska villan de bor i. Joe har en avslutande monolog om hur ärofyllt slaget var och om värdet i att minnas de amerikaner som dog där. Filmen avslutas med att jag som överhuvudtaget inte fått någon som helst sympati för någon i filmen måste sitta igenom eftertextsmängder med namn på amerikaner som dött i dödens dal under detta slag.
Randall Wallace tror att han ärar de som dött i Vietnam när han i själva verket hånar dem genom att strunta i det faktum att hemlandet förstörde en generation för livet för ett poänglöst krig. Den här filmen är varken objektiv eller subjektiv. Den är bara klyschig, meningslös, omoralisk och allmänt oansvarig och till råga på allt dessutom rejält dålig såväl dramaturgiskt som faktamässigt. Om detta är hur folk verkligen tänker i USA så har man garanterat anledning att frukta deras utrikespolitik!
Det blir inte så mycket tid över att titta på film när det är sommar. Men då det ju vore tragiskt om bloggen gick och självdog såhär i sommartider så tänkte jag iallafall kommentera det jag ändå lyckats se (OBS SPOILERS)
Såg Terminator Salvation på bio och blev positivt överraskad (dvs jag förväntade mig Transformers 3 och fick Spiderman 3). En del effekter och händelseförlopp var rent estetiskt tilltalande. I övrigt störde jag mig mer än lite på att man i Skynets högkvarter använde sig av touchpads, skrivbord och kontorsstolar och förvånansvärt användarvänliga datorer med sparade tidningsurklipp mm om saker som ingen förutom Skynet själv behöver veta men jag antar att filmskaparna tänkt ut att allt detta ska vara rester av då människor var där (vilket i sig känns skevt då det bara är slöseri med utrymme att ha massa möbler i vägen för produktionen 10 år efter Skynets aktivering).
Men det som jag verkligen störde mig på var att det tydligen är möjligt att använda ögat från en motorcykel-terminator som hör hemma på en motorväg i öknen för att öppna fängelsecellerna i högkvarteret vilka förövrigt inte verkar övervakas överhuvudtaget. Överlag framstår Skynet vara överdrivet kass på konfliktanalys då vem som helst med robotkaraktär från vartsomhelst i produktionslinjen bara kan valsa in i högkvarteret och kila direkt upp till vilken sektion som helst och jävlas. Tänk om nån jävla tomte med egentlig vakttjänst ute vid porten får systemfel och snubblar med huvudet före in i nån viktig elektronik på högsta våningen. Katastrof! Jag vred mig i sätet då Marcus bara fick kila in hux flux trots att det står i skynets databas att killen tänker som en människa.
En annan intressant grej är hur John Connor lyckas spränga ett gigantiskt bombflygplan från framtiden med ett pansarskott då det i nuläget krävs drygt 6 st i röven på en stridsvagn för att eventuellt immobilisera den. När jag såg den ligga där bredvid honom så tänkte jag nervöst "Nej, John förstör inte mer trovärdighet...snälla!" men självfallet skulle den inte varit i bild om den inte skulle användas. Suck och stön.
Att människornas högkvarter där alla generaler samlas är en ynka jävla ubåt (hört talas om internet?) som relativt kvickt sprängs i luften frammanade också viss ångest. MEN DET MEST IRRITERANDE AV ALLT är att Skynet vet att Kyle Reeses död kommer att vinna dem kriget men ändå tillfångatar de honom bara och placerar honom i deras jävla såll till fängelse där vem som helst med en bit lättfunnen elektronik kan ta sig in. Aargh!!
Förutom en hel del såna här saker (det finns många fler) och några dubbelpoängteranden av fakta (för att få dumma amerikaner att hänga med i handlingen) samt en pseudofilosofisk monolog om skillnaden mellan människor och maskiner så är filmen hyfsat ok. Den var inte jobbig att titta på någon gång och CG-Arnold som hade samma frisyr som han hade i första filmen var ett angenämt tillskott till handlingen.
Om jag stänger av alla mina civiliserade tankar och fokuserar på den primala impulsen så var den ändå förhållandevis frän. Men som vanligt med ny film så ska man helst vara 13 år och kulturellt insnöad på Card captor Sakura och Star wars episode 1 för att vara så fräck att man kallar filmen bra.
Under min värnplikt lärde jag känna en kille som påminde om Pippi Långstrump. Hyperaktiv, självuppfylld och respektlös.
Man kan undra hur många det är som verkligen reflekterat över vilket helvete Tommy och Annika egentligen måste ha upplevt och vilket arbete det måste ligga bakom att agera glatt överraskad varje gång Pippi drar med dem på självmordsuppdrag. Oavsett om det är vårdslös bilkörning utan körkort (dvs styra med fötterna i 170 km/h på snårig landsväg och påstå, av ren ovilja att känna efter, att det inte finns bromsar) eller olovlig affärsverksamhet baserad på att Pippi, i kraft av sin irrationella impulsivitet, utsätter sig för livsfara genom att gå på rep ovanför ett kullerstenstorg , så vet man att den i grunden känslorubbade Pippi alltid drar med sig Tommy och Annika på sina kriminella bestyr vilka i och med sin klassiska medelklass-depression villigt följer med för att dämpa ångesten inför deras annars så tillrättalagda liv.
Då de tre slutligen sätts i arrest på polishuset och farbror konstapeln, vars huvudsakliga strävan är att hjälpa de tre hem till respektive vårdnadstagare, försöker reda ut vilka deras föräldrar är så han kan tala med dem svarar Pippi med ett känslokallt "Det kan du ju försöka göra" följt av ett djävulskt leende. Bearbetar hon sitt trauma genom att distansera sig eller har hon något att göra med sin mor("som är i himmelen")s död?! När konstapeln låst in de tre i en cell efter en störtvåg av ursäkter skrider den sorglöse Pippi till verket med att slita loss gallret för fönstret och hoppa ut. Hon ursäktar sitt beteénde med orden: "Det var en trevlig polis men...". Det krävs alltså inte ens en motivering för att Pippi ska agera. Bara en strävan att ursäkta sig inför Tommy och Annika så att de ska hindras från att ta sina förnuft till fånga.
Pippi, Tommy och Annika stöter på en luffare som Pippi för en stund lyckas hålla en halvt normal konversation med om det fattiga livet(medan Annika kramas med honom) tills hon ser en kvast i ett hörn och följer en impuls att borsta damm i ansiktet på den nyvakna luffaren samtidigt som hon babblar på om hur mycket hon skulle behöva en sådan kvast i Villa Villerkulla. Pippi tycks minst sagt ha väldigt svårt att visa empati och tänker i huvudsak mest hela tiden på sig själv och sin ändlösa jakt på nya adrenalinkickar. Men hon toppar självfallet inte socialfallet Karlsson på taket som bara är en genuin psykopat vars hela liv bara går ut på att manipulera andra till att tro att de är hans vänner så att de ska ge honom godis och fruktlös omtanke.
Och så fortskrider de tres vansinnesresa genom Sommarsverige och jag byter kanal till Supernanny där en lönnfet tonåring slår sin far blodig och skrattar åt honom. Jag gör en avvägning och kvarstannar i detta inferno...
DEN HAR ANLÄNT! Efter mycket om och men, låt oss hugga in på denna rejäla bajsmacka/delikata gräddtårta. Jag talar förståss om den härligt söndersminkade fundamentalist-filmen Camp Rock som jag nyligen haft nöjet att beskåda. Och, oh boy vad mycket jag har att säga så det blir en riktig långkörare denna gång. Jag kommer i princip berätta filmen för er så om ni önskar se den utan förkunskaper kan det vara en bra idé att se den innan man läser den här recensionen. Strap yourselves in, boys and girls.
Filmen formligen skjuter ur en kanon med en intro-scen där filmens huvudkaraktär Mitchie (Demi lovato) en tidig morgon, trött och jävlig, sätter igång en skiva med egengjord musik vilken uppenbarligen har samma effekt som Amfetamin på henne då hon vid de första tonerna formligen flyger upp ur sängen (vilket i normalfall föranleder viss yrsel) med ett euforiskt leende. Låtens extremt naiva text kanske har en finger med i spelet:
"How to choose who to be. Well lets see. There's so many choices now. Play guitar, be a movie star...Who will I be, it's up to me. All the never ending possibilities that I can see. There's nothing that I can't do. Who will I be..."
Så fortskrider morgonrutinen: vinkla upp persiennerna, testa olika sätt att ha håret, prova utstyrslar, läsa egenkomponerad sångbok, sjunga och "spela" synth, prova diverse stilvidriga solglasögon, slö-"spela" några "ackord" på elgitarren, greppa väskor och dylikt, titta onaturligt nöjt runt i rummet OCH SEDAN ner och äta frukost. Vid denna tidpunkt är man så hög på all sockerpanerad hets att man hypnotiserad sitter som klistrad vid filmen (beroende på toleransnivå).
Mitchie försöker "diskret" få sina föräldrar att betala för en vistelse på Camp rock men får höra att de inte har råd (trots att de uppenbarligen är övre medelklass precis som alla andra familjer i Disney-universumet). En och en halv minut senare kan de plötsligt åka då Mitchies mor som tidigare förklarat att hon just startat en cateringfirma och måste få den på rätt köl, fått jobb på ovan nämnda läger. Nåväl, konstigare saker har väl hänt på film...
På Camp rock är alla så hippa och begåvade att man bara slås av vilket fabulöst läger det handlar om. De färgade lägerdeltagarna kan inte ens hålla sig från att dansa streetdance och trumma på prylar (ras-stereotyper, fuck yeah) när de går planlöst över gårdsplanen. Mitchie träffar filmens obligatoriska nörd-tjej Caitlyn efter att hon av misstag gått in i filmens bitch Tess. De hälsar på varandra varpå Caitlyn demonstrerar sina kunskaper i musicerande via musikprogram på laptop, genom att slött spela på tangentbordet i två sekunder vilket resulterar i en scen vars genuina besynnerlighet gör mig så förvirrad att jag tvingas spola tillbaka flera gånger för att förstå hur denna konversation överhuvudtaget är fysiskt möjlig. Döm själva:
Och så anländer The Jonas Brothers till lägret i en limousin. Eller rättare sagt deras snabbt ihopslängda alter-egon: Shane (Joe Jonas): Filmens sekundära protagonist som lyckas med konststycket att vara ett genuint as utan anledning halva filmen för att sedan plötsligt bli världshistoriens största svärmorsdröm (mer om detta framöver). Nate(Nick Jonas): Förnuftets röst vars enda funktion i filmen är att förklara för den eventuellt tröga åskådaren vad det är som händer och varför. Jason(Kevin Jonas): Filmens ologiskt komiska bifigur. Hur han kunde gå med på att hamna längst ner i relevansskalan för brödraskaran är förunderligt. Dessutom framställs han vara förståndshandikappad och ha svåra koncentrationssvårigheter då han envisas med att yra om att någon måste bygga en fågelholk åt honom när hans bröder pratar om "verkliga" problem. Disneys motivation är OBESTRIDLIGEN att han är minst snygg av de tre.
Shane Gray måste undervisa på Camp Rock för att hans image ska återinstiftas efter att han stuckit ifrån en musikvideo-inspelning av ren tjurighet. Kort efter ankomsten tvingas han fly in bakom en buske då ett gäng vansinniga fans får syn på honom och det är bakom denna buske han får höra en röst så ljuv och en text så fin att hans allmänna skurkaktighet för första gången byts ut mot intresse för någon annan än sig själv:
Självfallet sitter han ju som den ynkrygg han är och fortsätter kura bakom busken så när han väl vågar sig fram har den mystiska sångerskan, vilken såklart är Mitchie, försvunnit. Och voilá, en huvudsaklig storyline har framträtt! Nu fattas bara den sekundära.
Men innan den kan avslöjas krävs ett till sångnummer! Denna gång av Lola som är mulatt och således enligt Disney måste improvisera fläckfri RnB i matsalen om hur svåråtkomlig hon är. De svarta ungdomarna blir självfallet euforiska och måste dansa vild streetdance även till detta:
Mitchie vill som alla osäkra ynglingar passa in och vara populär. Således hittar hon på att hennes mamma är VD för en hipp musik-kanal på TV så att filmens rika antagonist Tess med bihang ska vilja umgås med henne. Den negligerade Caitlyn informerar Mitchie om att Tess är precis så ondskefull som hon ser ut och att hon till och med hatar när andra än henne själv är talangfulla. Tess börjar helt riktigt smida onda planer när Mitchie måste sjunga inför klassen, trots att hon av blyghet nekar flera gånger, och visar sig vara superbra (sådan originell twist!). Första steget blir att få Mitchie att sjunga i bakgrunden på hennes eget uppträdande.
Då Mitchie i och med sitt ljugande måste mörka det faktum att hon hjälper sin mamma med att förbereda mat till lägret så slänger hon paniskt mjöl i sitt ansikte då Shane äntrar köket för att gnälla om att hans allergilista (manligt) inte tillämpats. Mitchie "tells it like it is" så den kaxige Shane blir något nedslagen och retirerar. Här får vi alltså se att hon har lite jävlar-anamma i sig trots att hon låter sig bli så upprepat pussy-whipped av Tess. You go girl!
Så var det dags för danslektion. Shane leder lektionen genom att helt enkelt instruera dem att göra som honom "om de kan". Vilket as! Klassen är såklart mycket osäkra på hur det ska gå att dansa som Shane när den jäveln inte ens tar sig tid att förklara ett enda steg utan bara står där och freestylar med röven i vädret (dvs så mycket röv man kan få upp i vädret samtidigt som man har på sig supertajta vita jeans).
Men såklart, det här är ju trots allt en Disneyfilm så när Shane irriterat yttrar orden "across the floor" börjar plötsligt hela klassen dansa en perfekt koreograferad dans (OMFG!). Den enda som har svårt att hänga med är trummisen från början av filmen vilken Shane därför har sympati-snack med. "You´re a drummer, dude?", frågar han varpå trummisen tar fram sina trumpinnar och trummar mållöst på golvet. "You got rhythm in your hands, now all we gotta do is get it into your feet". Aaaw, Shane visar sig ju vara ganska snäll ändå. Gulligull-puttenutt-hejochhå och plötsligt är den uppenbara romansen mellan Mitchie och Shane på tapeten igen:
Shit, shit, shit! Hela 5 minuter har gått sen senaste sångnumret! Dags att utan anledning klämma in Tess sångnummer vilken är en orgie i 80-talsglamour med guldpastell-panerade cocktailklänningar och ett sound som sprunget ur ett tryck på demo-knappen på en synth från samma årtionde. "Yeah, i´m too cool to know you...", "sjunger" Tess medan Mitchies missnöje som bakgrundssångerska bekräftas med upprepade närbilder:
NU ÄNTLIGEN kan filmens egentliga handling komma igång på allvar. Mitchie hör Shane spela diverse grundackord på sin gitarr nere vid sjön och stannar till för att lyssna. Surochdum-Shane gnäller på att han blir störd i sitt anti-kreativa ögonblick och Mitchie som återgått till toffel-stadium ber om ursäkt flertalet gånger. Till slut tar hon mod till sig:
-"Was that you playing? It sounded different!" -"What? Then my stupid cookie-cutter-popstar-stuff?!"
Vem pratar såhär? Nåväl... Mitchie inleder hursomhelst en genomgående offensiv med beröm som tydligen den tidigare så självuppfyllda Shane är i genuint behov av. Han gnäller (som vanligt) över att han annars bara får spela den musik som skivbolaget tror ska sälja. Så otippat ironisk kommentar att inkludera i en Disneyfilm där alla låtar utgår från samma 5 grundackord och där samtliga artister sjunger låtar som någon annan har gjort i syfte att göra dem så oemotståndliga för allmänhetens öra som möjligt. "Well, i know one girl who would buy it", svarar Mitchie med ett leende . Aaaw so cute! All den här gulligheten dödar så mycket hjärnceller att jag vid det här laget bara accepterar hur tillrättalagt allt är.
Och inte är det över än. Senare på dagen har Shane skrivit en låt som han vill höra Mitchies åsikt om (gud förbjude att man får feedback från andra än sina redan etablerade fans). De sätter sig på bryggan nere vid sjön och Shane spelar sin kärlekslåt (duh!?) vars text tycks handla om den mystiska sångerskan han hört tidigare:
"You´re the voice i hear inside my head. The reason that i´m singing. I need to find you"
Mitchie tittar förälskat på honom där han sitter och magiskt ackompanjerar dubbla lager av sin egen röst med studioinspelade grundackord och jag får en innerlig lust att hoppa in i filmen och putta av honom från bryggan då jag inser att de till och med lagt på en fullkomligt omöjlig bas på låten och att Mitchie i denna scen representar en generation av unga tonåringar som växer upp med begär efter ett direkt verklighetsfrämmande objekt. Men självfallet, då jag redan är hög på socker, så köper jag för stunden detta.
Caitlyn och Tess hamnar i luven på varandra i matsalen vilket slutar med att Caitlyn blir tvångskommenderad att jobba i köket. Där upptäcker således Caitlyn, efter att Mitchie misslyckats med att dölja sitt ansikte med en chipspåse (förklädnads-evolution), att hon inte alls är rik (bara övre medelklass-rik). Caitlyn predikar om hur fånigt det är att ljuga om vem man är. Mitchie surar på golvet med chipssmulor i håret (vilket också är ganska gulligt). På kvällen ska Caitlyn framträda sin elektroniska musik (vilken låter som en blandning mellan "Boom, boom" med Flight of the Conchords och musiken hos Jabba the Hutt i originalversionen av Return of the Jedi) men tvingas avbryta då Tess hittar på att hon ser en orm för att sabba Caitlyns uppsamlande av kåthetspoäng från Shane:
Caitlyn blir förbannad och börjar härja på Tess som svarar med att bokstavera "Whatever, major loser" i pannan på sig själv som på något fjortis-aktigt vis känns ganska vitsigt! Mitchie rycker plötsligt in och påstår att denna teckenspråks-diss är "sooo last year. Everyone knows that...Oh well. I guess not everyone". Alla skrattar åt hur sjuuukt dissad Tess blev av detta och plötsligt framstår Mitchie själv som ganska bitchig. Men det förstås Tess är ju ondskefull och mobbning (som ofta rotar sig i en rädsla för att själv bli mobbad) motverkas ju bäst av mer mobbing...Eller?!? Dagen efter blir Caitlyn och Mitchie vänner igen genom att smälla ballonger i ansiktet på varandra (Bokstavligen).
Ingen film är ju komplett utan ett MONTAGE och Shane vill ju som bekant veta vem tjejen med den vackra rösten är. Således iscensätter han filmens montage genom att skicka den retarderade trumslagaren att sprida ryktet om att Shane söker efter "the girl with the voice":
Av någon anledning vet plötsligt alla tjejer på lägret att de förväntas sjunga "Start the party", dvs låten från danslektionen, för Shane vilket inte bara är mycket ologiskt utan dessutom helt meningslöst då "Start the party" och "This is me" är så fundamentalt olika att det skulle vara direkt omöjligt att identifiera rätt röst om man inte är musikaliskt geni men det förståss, Shane ska ju föreställa musikaliskt kunnig (med viss förkärlek för grundackord). Förutom diverse "freaks" som försöker sjunga på rätt sätt får vi se Shanes "deffade" kropp iförd badbrallor ("selling sex to little girls" are we?). Hallelujah! Mitchie skippar dock att sjunga då hon menar att Shane ändå inte hört henne sjunga. Wow, snacka om att vara den enda blygsamma tjejen på lägret!
Mitchie och Shane myser i följande scen på i en kanot och utbyter små retsamma subtila kärleksförklaringar medan Tess står på stranden och tjurar. Mitchie tvingas spela med då Shane pratar om hur skönt det är att kunna prata med någon som förstår hur det är att vara känd med allt vad falska vänner innebär. Hur ska detta sluta? Man behöver inte vänta länge för att få veta det då Tess redan 5 sekunder in i följande scen ser Mitchie kalla kokerskan för mamma. SHIT SHIT SHIT! DET ÄR KÖRT! TESS KOMMER BERÄTTA FÖR ALLA!
Men först ska Jonas Brothers av någon anledning framträda (mest troligt för att de är de säljande namnen för filmen och måste klämmas in någonstans):
Dags för mer uppenbart studioinspelad "live"-musik och diverse snedvridna svepande kameravinklar för att poängtera vilken frän konsert det handlar om. Denna gång agerar såväl trummor och bas för en stund osynliga instrument vilket får mig att undra vilka deprimerade stackare som ackompanjerar Jonas Brothers på deras konserter för att komplettera deras homogena ogenomtänkta banduppställning. Men efter en stund ser man att det i själva verket placerats ut en hel bunt killar 10 meter ifrån scenen på höger sida med de saknade instrumenten samt en ologisk synth.
Detta "fantastiska" band som lägerdeltagarna stirrar på i beundran ackompanjeras alltså av ett gäng killar som förpassats till en punkt där de omöjligen ens får en blick av publiken? Och detta dessutom när de med marginal kunnat få upp alla instrumenten på scenen om de bara svängt lite mer åt vänster när de placerade ut dem!? Blir seriöst 50 procent av banduppställningen satt i skamvrån bara för att Kevin Jonas ska ha utrymme att kunna snurra runt 180 grader med gitarren i högsta hugg?!! Skandalöst!
Efter att Jonas brothers fått uttrycka sin obefogade divighet återgår vi till intrigen igen. Tess psykar Mitchie till att avslöja att hon ljugit om sin mamma för alla. Shane anklagar henne för att vara falsk och bara vilja vara vän med honom för att kunna sälja information till pressen vilket får stackars, lilla, söta Mitchie att gråta ("Anakin, you´re breaking my heart"):
Shane tjurar men är ändå fortfarande fixerad vid att få reda på vem tjejen med rösten är (uteslutningsmetoden är uppenbarligen inget alternativ han övervägt).
Mitchie blir utfrusen av de övriga lägerdeltagarna på ett sätt som känns som någon sorts accepterad form av kristen mobbing ("du skall inte bära falsk vittnesbörd"). Hur är det annars möjligt att så många tar personligt illa upp av en såpass i kontext harmlös lögn? Shane har ett uppenbart riktat tal om att ens musik är värdelös om man inte reflekterar vem man verkligen är (där fick Marilyn Manson sig en känga) och stackars, lilla, söta, utstötta Mitchie gråter igen.
Men FINAL JAM är ju på G och Mitchie har en chans kvar att visa vem hon är genom sin musik. Medan den utvecklingsstörda trummisen övar genom att slå på stubbar i skogen (jävla tomte) övar Mitchie på att sjunga till musik som Caitlyn producerat i datorn. Återigen är alla glada och lyckliga förutom Tess som inte är nöjd förrän Mitchie är totalt körd i botten. Hon hittar således på att Mitchie och Caitlyn stulit ett armband av henne. Då lägerledaren Brown hittar armbandet i köket där Mitchie och Caitlyn jobbar gör han det som varje ansvarsfull CSI-agent skulle göra. Dvs att skita i allt vad bevismaterial, motiv och mängd möjliga förövare heter och helt enkelt döma Mitchie och Caitlyn till att inte få vara med i några aktiviteter tills Final Jam är över. Han till och med går så långt som att mena att det är meningslöst för de tu att säga emot om de inte kan bevisa sin oskuld. Snacka om dubbelmoral. Men Mitchie har en plan som kan lösa problemet...
Så är det äntligen dags för FINAL JAM, lägrets slutspelning. Första numret blir ett av världshistoriens tamaste hiphop-framträdande då lägrets två certifierade afroamerikaner rappar och sjunger om att det är synd att lägret är slut men att de alltid ska förbli vänner med alla:
Eazy-E vänder sig i graven.
Tess bakgrundssångerskor blir lagom till spelningen så trötta på henne att de hoppar av det projekt som de övat på hela lägervistelsen. Den chockade Tess som mirakulöst haft ett fullt koregraferat solo-nummer i bakfickan att ersätta sin "too cool"-låt med (till och med bakgrundsdansarna är med på noterna) blir glad på det mer sunda sättet då hon ser att hennes annars så upptagna och negligerande mamma tagit sig tid att komma till spelningen. Men så visar det sig att mamman föredrar att snacka i mobiltelefon framför att se sin dotter framträda och den besvikne Tess glömmer bort alla sina danssteg av ren ångest. Musiken stoppar tvärt och plötsligt är det stackars, lilla, söta Tess som springer gråtandes av scenen:
Som för att ytterliggare strö salt i såren framträder den ena av hennes två bakgrundssångerskor (don´t ask) med en låt som handlar om värdet av att göra sin röst hörd. Ironiskt att hon gör detta genom att sjunga den enda låten i filmen som är så intetsägande rent musikaliskt att man glömt bort den sekunden efter att filmen är slut:
Jag tänker inte ens gå in på hur uppenbar hennes egentliga oförmåga att spela gitarr är.
Sista numret har spelats och Final jam är officiellt över. Men Mitchie måste ju framträda!? HUR SKA DET GÅ???
Då Final jam rent teoretiskt är över så får Mitchie framträda (planen funkade, HURRA!) Hon äntrar scenen och får direkt en gullig släng av scenskräck vilket resulterar i att hon hasar fram med sänkt huvud. Men då texten (som i princip handlar om det framträdande hon just ska göra) proklamerar att hon ska bryta sig loss från sin blyghet så övergår scenskräcken till samma euforiska leende hon burit i början av filmen och så visar hon slutligen sitt sanna jag genom att kvickt vända sig om och bli upplyst av ett strålkastarljus. Shane är inte sen (nåja..lite seg är han allt) med att fatta att han äntligen hittat tjejen med rösten och stämmer in med sin egna låt ("Gotta find you") som han framförde för Mitchie på bryggan och således får man som åskådare reda på att båda låtarna består av samma ackordsföljd vilket i sig inte är särskilt förvånande då som sagt hela soundtracket trots allt bygger på samma 5 ackord:
Parallellen mellan introscenens "Who WILL i be" och denna slutgiltiga scens "This IS me" är uppenbar och känns förvånansvärt smart och poängterar smidigt skillnaden i attityd mellan att först fundera på VAD man ska bli för att slutligen inse att man redan ÄR någon. Jag inser själv plötsligt hur helsåld jag blivit på då ömhetsförklaringar uttrycks genom duetter på det här enormt tillrättalagda sättet. Sockret fräter på mina trumhinnor medan jag sitter som lobotomerad och gapar framför denna scen som förefaller ha gått igenom mer planering än operation Barbarossa (vilket iofs skulle vara föga förvånande). Mitchie och Shane står i princip och hånglar upp varandra med sina kristallklara röster på scenen medan kameran ändlöst cirkulerar runt dem som för att poängtera att de inte bara uttrycker hångel med sin sång utan dessutom en öm kärleksdans. Och så, då sången är slut, håller de varandras hand, tittar djupt in i varandras ögon medan jag som åskådare sitter som ett troll i ett avbytarbås på en hockeymatch och stirrar avundsjukt på dem. Utan tvekan är detta grundbulten i filmen och kanske även den allra första sinnebilden av handlingen. Jag ser framför mig hur nån jeppe med Tweety-slips stått i ett konferensrum på Disney Studios och skrivit orden "FUL ANKUNGE BLIR TILL SVAN" på en whiteboard framför sina fascinerade kollegor som med av glädje ihopskrynklade ansikten givit honom tummen upp för idén.
Oh boy. Hur kan det finnas något kvar nu efter denna orgie i eufori? Ja, en vinnare måste ju koras och vem blir det om inte bakgrundssångerskan (som tydligen heter både Margaret och Peggy) ansvarig för världshistoriens tråkigaste låt. På detta sätt lyckas filmen förmedla att det är belönande att slå sig fri från grupperingar och vara sin egen person vilket i sig är fint men är direkta motsatsen till hur Disney-stjärnorna lever i verkligheten med sina krav på moralisk fläckfrihet, renhetsringar och konstanta glädjeuttryck (för att inte nämna kravet på att trots sin unga ålder framställa sig själv på ett sätt som gör prepubertalt fotfolk kåta).
Simsalabim så har Tess blivit supersnäll av sin traumatiska upplevelse (mest troligt blev hon magiskt snäll för att vi i publiken ska slippa lära oss hur man rehabiliterar destruktivt beteende och istället ska kunna intala oss själva att elaka människor endast kan rädda sig själva). Hon berättar för Brown att Mitchie och Caitlyn inte alls stulit hennes armband och berömmer Margaret/peggy för sin låt samtidigt som hon ber om ursäkt.
Backstage beklagar Mitchies föräldrar att hon inte vann trots att hon var så bra och Mitchie svarar med att konstatera att hon vunnit den bästa sommaren någonsin tack vare dem (Aaaw so cute!) Bekvämt nog glider Shane in lagom till att föräldrarna lämnat rummet och så börjar utbytet av klämkäckt, subtila kåthetsuttryck igen. De bokar in en ny kanot-tur och man tycks kunna kunna ana det klassiska kyss-ögonblicket nalkas. MEN FÖRST måste ju en till låt sjungas av samtliga lägerdeltagare. Shane och Mitchie har självfallet fått äran att agera centrum i det stundande framträdandet vilket för en stund känns som det som agerar mest tillrättalagt i denna scen. Detta tills Brown proklamerar att det kommande är hans favoritbit av lägret. Något som kallas "Final jams jamsession":
Nu faller slutligen polletten ner för mig. En "jamsession", vars förkortning är "jam", är ju benämningen på ett framträdande som är IMPROVISERAT. Det är slående att de inte bara döper en konsert som förberetts en hel sommar till "Final jam" utan dessutom inkluderar ett sista nummer som kallas för "Final jams jamsession". Om detta är en jamsession vad var då de tidigare numren om inte förberedda och varför kallas det då Final jam och inte Final Concert eller dylikt??! Och vidare hur kan de påstå att ett framträdande kännetecknat av perfekt koregraferad dans och en situation där ALLA turas om att sjunga varsin noggrant tillrättalagd bit, är en jamsession?! Det finns ju för bövelen inte ens en tillstymmelse till improvisation någonstans!!!!??
Låten är över och Mitchie och Shane står på knä och ser förälskat in i varandras ögon. Nu kanske den där kyssen kommer...Eller?
Skärmen blir svart. Jag är förvånad men inser till slut att jag trots allt sett en Disney-film och att hångel mellan 15-åringar vore ganska "omoraliskt" att skildra i en sådan film (det är dock tydligen helt ok att marknadsföra dem sexuellt). Men vad var det då som hände? Blev det något mer mellan Mitchie och Shane? Då detta förefaller vara slutet på filmen så får man väl utgå ifrån att de väntar med att förklara vad som hände tills Camp Rock 2 kommer då de tu blivit 18 år.
Mina tankar vid det här laget är förvånansvärt ljumma. Som att det petroleumblandade sockret i min hjärna inte lyckats antända ordentligt. Men så kommer en sista scen. Den svarta skärmen lyses upp av en text, "Three months later". Mitchie, Margaret/peggy, Lola, bakgrundssångerska nr 2 och TESS (hör och häpna) anländer till Caitlyns garage där hon iordningställt replokal. De är alla fascinerade och uttrycker ord som "cool", "Way cool" och "totally" fler gånger än nödvändigt innan de bekvämt radar upp sig bakom några mikrofoner. Lite mer käckt girl-talk stundar innan de fixat i ordning allting och Caitlyn kan starta en till låt hon gjort som tydligen (som med alla andra låtar och situationer i filmen) alla kan trots att de aldrig hört den förut. Vad som stundar är en låt som lyckas antända sockret i min hjärna:
Det går knappast beskriva hur permanent inpräntad den här låten är i mitt huvud. Trots att den är så smärtsamt simpel samspelar ljud och foto så perfekt att jag seriöst börjar uppleva en känsla av förlust som själv inte haft en högstadietid lika chokladpanerad som denna. Inte ens det faktum att Tess, Lola, Margaret/peggy, Caitlyn och bakgrundssångerska nr 2 bara står och mimar till ljudet av dubbla lager av Mitchies röst hindrar mig från att gilla den här låten.
Och nu kan jag inte sanera min hjärna längre från vad jag utsatt mig för och denna i grunden fruktansvärda bit filmhistoria hemsöker mina drömmar. Min sista tanke innan jag stänger av filmen förblir:
"Wow, så det är såhär det känns att ta droger?! Begär, eufori och snedtändning i en ändlös cykel!"
En liten instickare så här på kvällskvisten känns passande.
Jag jobbar som bekant på min Camp Rock-recension som på grund av överdrivna mängder med saker att kommentera (samt att jag återkommande får en innerlig lust att läsa vilka gulligt naiva saker Demi Lovato har att säga på sin twitter) dröjer. Jag är i nuläget klar med att skriva om drygt 2/3 av filmen så det är garanterat på G. Har dessutom inkluderat Youtube-klipp så att det ska bli lite mer skoj att plöja igenom.
In other news såg jag Blade Runner för andra gången ikväll. Första gången jag såg den såg jag den utan undertexter. Detta var dessutom under min tid på mellanstadiet så en naturlig följd var att jag knappt fattade ett uns av vad allt Replicant-technobabble handlade om. Harrison Fords Whiskey-inducerade mummel föreföll mest obegripligt då det effektivt dränktes bort av pålagda billjud och regnsmatter. Upplevelsen var alltså i princip helt och hållet visuell vilket gjorde det något svårt att ha en åsikt om filmen trots att det visuella ändå är 90 procent av poängen med filmen.
Så nu när jag ser den igen är den...helt ok. Det är förståeligt att det är en kult-klassiker och på många nivåer är den mycket intressant och spännande att titta på. Men den känns också konstigt kort och lite burdus i sin framfart. Jag antar att det beror på att jag numera vant mig vid att filmer av den här typen är minst 3 timmar. Överlag en bra film helt enkelt!
En annan sak som slår mig är Harrison Fords trademark-snubblande. Medan Tom Cruise har sitt springande tycks Harrison Ford ha sitt paniska, komiskt realistiska feltrampande som återkommande gimmick. Detta manifesteras dock bäst i filmen Frantic då Harrisons eskapader uppe på ett tak med en bångstyrig resväska frammanar långvariga skrattanfall hos såväl mig själv som de jag bevittnat denna scen med. Om ni inte sett detta så har ni garanterat något att se fram emot!
Snart så kommer Camp Rock-recensionen som förhoppningsvis ska var till belåtenhet för er, ärade anonyma läsare. Jag lovar!
*INNEHÅLLER EN DEL SPOILERS (Läs ej om du vill gå in i biosalongen som ett nyfött barn)*
Nyss hemkommen från premiären av Wolverine. Och mitt betyg är...ok.
Introt var bland det bästa jag sett. Några av de mest testosteronfyllda krigsscener någonsin i en action-film. Precis som förutspått gav de filmen en atmosfär av djuriskt raseri kopplat till ett historiskt perspektiv på ett mycket konstnärligt relevant vis (om man nu törs använda sådana termer i detta sammanhang). I synnerhet ett scen-byte får mig att rysa av välbehag då Sabretooths kulsprutepepprande in i en tysk bunker vid landstigningen i Normandie nästan obemärkt byts ut mot hans pepprande med M60 mot civila i en Vietnamesisk by från den öppna sido-dörren på en Huey-helikopter. Episkt fotografi!
Men problemet var just detta. Det var ju bara ett intro!? Vad hände med tillvaratagandet av all den potential som krigen innebar?! Och varför minimera tiden för det relevanta i Wolverines och Sabretooths bakgrundshistorier till de första 5 minuterna för att sedan flytta framåt i tiden till då större delen av karaktärerna redan etablerats?!! Det skulle inte förvåna mig om större delen budget gick till detta korta intro med tanke på hur välproducerat det är i jämförelse med resten av filmen.
Liev Schreiber var bra som Sabretooth men var på tok för vek i jämförelse med hur han är i serierna där Wolverine får genuina problem varje gång han dyker upp. Wolverines överlägsenhet blev i slutändan smärtsam då klyschorna lades på hög och Sabretooth ännu en gång föreföll vara blott en bi-roll, underlägsen Wolverine i styrka.
Rent storymässigt håller det dock till stor del kopplat till serierna och öppnar för eventuella uppföljare som kan behandla den relevanta biten av de enorma mängder serier som spinner vidare på konflikten mellan Sabretooth och Wolverine. Men troligtvis är inga uppföljare aktuella. Den hafsigt ihopsnickrade storyn indikerar att detta verkligen är ett försök att klämma in ett dussintals timmars storymaterial på ynka 1 timme och 47 minuter och att några uppföljare aldrig varit aktuella. Jag antar att de måste börja jobba på nästa X-men origins.
Angående klyschorna så avlöste de i princip varandra från att Wolverine lämnat Vietnam och till filmen var slut. Jag är allergisk mot dåliga gags och såna är det tyvärr relativt gott om. Således sved det till mer än en gång innan filmen var slut då skämt som knappt ens är skämt åsamkade ett rungande skratt i publiken. Mest jobbigt var det dock att se Silver fox (ja, så kallas hon trots att de inte säger det i filmen) framstå som allmänt försvarslös. Denna kvinna som slår Sabretooth på käften så han tappar en tand i serierna är mestadels bara menlös i filmen och har fått sin enda egentliga superkraft, dvs supersnabb helning precis som Wolverine och Sabretooth, ersatt av en förmåga att "förföra" folk till att göra som hon säger. Det är fanimig den mest sexistiska omskrivningen jag sett i serie-baserade filmer än så länge. Det räcker med att läsa Wikipedia-artikeln för att fatta att hon är mer kvinna än så:
http://en.wikipedia.org/wiki/Silver_Fox
Filmen hade också problem med karaktärsbeskrivningen på mutanterna och många av dem fick sådan obefintlig beskrivning att endast deras mutantförmågor fick representera dem som karaktärer. Deadpool, filmens superskurk, som i serierna är en antihjälte/prisjägare känd för att droppa diverse gags involverande svart humor och referenser till populärkultur, saknar här mun(!!?). Det är inte jättesvårt att förstå varför man gjort sig av med denna del av honom i och med att Sabretooth har liknande manér och krafter som honom och att de därför skulle bli för lika varandra för att kunna vara med i samma film utan att decimera varandras betydelse. Men oh boy, så de har gjort om honom. Det är ren och skär hädelse.
Så vad var då bra med filmen? Jag njöt i fulla drag under introt och då Wolverine levde fina skogshuggarlivet i Rocky mountains.
Jag tänkte att ett kort inlägg i väntan på min kommande Camp Rock-recension vore på sin plats då jag ännu kämpar med den enorma mängd väsentligheter som denna hyser. Håll till godo:
När jag denna (just denna) vackra afton gått till min lokala biograf för att hämta ut biljetter till X-men origins: Wolverine överdrivet långt innan premiären (mitten, mitten i China blev resultatet) greppade jag bio-tidningen på min väg ut och bläddrade muntert igenom den. Då jag vände bladet efter att ha läst en artikel om Sascha Baron Cohens kommande film avbröts abrupt min förnöjsamhet då jag fann en helsidesbild på en skrynklig (överlag) Tom Hanks och på motsvarande sida en hyllningsintervju med honom.
Jag är inget fan av Tom Hanks. Jag tror till och med att jag hatar honom! Ja...Jag hatar Tom Hanks! Varför, undrar ni då förståss. Varför hata Tom Hanks som är så...så... Ja, vad är egentligen Tom Hanks?! För mig är Tom Hanks är ett personlighetsmässigt intet. Han är en skyltdocka som diverse regissörer klär ut till en manifestation av ett amerikanskt ideal. En platt oföränderlig avbildning av ett patriotiskt och idylliskt scenario. Tom Hanks är ett tavelmotiv som skickats till fel adress och tvingats till rörelse med påkar och piskor. Hans fans är dock egentligen inte intresserade av att se honom anstränga sig. Sålänge han agerar amerikansk flagga, en styv pinne i amerikansk mark spelar det ingen roll om han ens rör sig eller talar. Bara han är där som ett fyrtorn i det mörker som någon mörkrädd stackare upplever vara verkligt, så är det värdigt en Oscar.
Nja, nu kanske ni tycker att jag generaliserar lite. Han har ju trots allt gjort filmer utan patriotiska förtecken och en film som Forrest Gump kan man ju inte dissa!?
Forrest Gump är ett praktexempel. Inte ens när han spelar utvecklingsstörd är han något annat än ett blankt papper. Och vilken överpatriotisk sörja det är dessutom. Filmen handlar ju om den amerikanska drömmen! Vänsteraktivister framställs som idioter och hustrumisshandlare och Vietnamkriget framställs som en plats för heroiska handlingar som bara sanna amerikaner kan åstadkomma.
Men låt oss se bortom allt detta prat om patriotism och verkligen se vad som är så olidligt dåligt med Tom Hanks. När jag blundar och försöker gräva djupt i vad det är som gör det så lätt att avsky honom så kommer bara en bild upp i huvudet:
Bilden av det där uttryckslösa, dumfåniga ansiktet. Tom Hanks ansikte...En syn som väcker hat!
Jag blir bara mer och mer entusiastisk inför den kommande Wolverine-filmen. Att jag ger mig på sådant vansinne förvånar mig. Hur ofta är Marvel-filmerna genuint bra liksom (come and get me fanboys)? Men denna gång kan det hända!
Jag tror att det i huvudsak är det faktum att filmen är baserad på en av mina absoluta favoritserier någonsin, dvs den om Wolverines förflutna och historien bakom hans fiendskap med Sabretooth (förtvivla icke. Inget skall spoilas). Som trailerna påvisar kommer dessutom de krig som de tu deltar i tillsammans att skildras vilket är så stört fränt att jag kokar över av entusiasm.
När första X-men kom och jag såg Sabretooth bli förminskad till en pajasartad sidekick utan personlighet blev jag minst sagt upprörd. Jag som hade blivit så imponerad av hans svårtydliga ondska i serierna fick nu se hans karaktär slaktas som ett dumt djur av nån blåst regissör som bara tycks ha läst generella äventyr och inga personbeskrivande ursprungshistorier.
Men denna gång kan det som sagt hända! Irrelevanta Tyler Mane har bytts ut mot Liev Schreiber som är helt rätt för rollen. Oh boy, så mycket talar för succé!
Men visst finns det mörka moln vid horisonten likväl. I huvudsak representeras detta av Will.i.am´s närvaro i filmen. Dunder och brak! Artister och film rimmar mycket sällan bra. Överlag känner jag mig ganska ointresserad av de övriga superhjältarna och det lär påverka upplevelsen en hel del. Jag må ha läst och uppskattat ett antal serier med Gambit som huvudkaraktär men det betyder inte att jag är särskilt imponerad av honom som personlighet.
Min entusiasm är isolerad till just historien om Wolverine och Sabretooth och det kan göra resterande delar av filmen plågsamma. Men bara att få se Sabretooth gå loss med M60 i Vietnam kompenserar allt eventuellt idiot-skådespel från Will.i.am´s sida. Friggin Awesome!
Hur kom man undan med att göra 5 säsonger av den här sörjan? Konceptet är intressant i kanske 3 avsnitt innan man inser hur identiskt upplagda avsnitten är.
En motorcykel, ett problem (oftast ihopkopplat med att skärmen fram eller bak slår i det överdimensionerade däcket), ett bråk mellan far och son, ett "komiskt" ögonblick och en uppvisning med mestadels patriotiska undertoner. Och detta format fortskrider i VARENDA AVSNITT!
Citat som återkommer så ofta att de blivit klassiker har till och med framträtt: "My dad and i don´t really get along"- Paulie "Clean up the shop"- Paulie Senior "When i saw the rear/front-fender i knew we were facing some real problems" - Paulie
Paulie inleder i princip alla sina förklarande meningar med "You know we´ve" vilket bidrar till att stelheten i dramaturgin ökar nämnvärt. Det som till en början är mest intressant (vilket serien uppenbarligen säljer på) är när Paulie och Paul Senior bråkar men efter att ha sett ett 20-tal avsnitt så börjar man inse att de enbart bråkar om att Paul senior tycker att Paulie slappar och att Paulie känner sig orättvist behandlad. Man får aldrig inblick i deras personliga liv i och med dessa bråk trots att detta skulle bidra till att fördjupa karaktärerna och göra dem mer intressanta (jag skulle inte adressera detta om det inte vore så uppenbart att situationerna är regisserade). När man insett detta och dessutom vet att bråken aldrig kommer att sluta med slagsmål så blir alltså även denna del av programmet ointressant.
Senare har man försökt att varva tråkigheterna inne i verkstan med diverse knasiga, grabbiga aktiviteter utanför (såsom att krascha bilar och kasta snöboll på Paulie när han röker och snackar i mobiltelefon på jobbet) men det känns som ett krystat koncept för att försöka få upp glöden i serien igen.
Alltså är det enda egentligt intressanta som kvarstår, seriens obligatoriska pajas Mikey som emellanåt lyckas säga och göra komiska saker. Måhända är det han som är anledningen till att jag fortsatt sitta igenom avsnitt långt efter att serien tappat all egentlig dragningskraft.
Såg just klart på Star Wars episod 3 och bedömde att ämnet Star wars skulle få inleda denna bloggresa till överanalyserandets yttersta gränspostering.
Det som i huvudsak slår mig när jag nu ser om denna enda egentligt bra av de nya Star Wars-filmerna är att Anakins uppenbara arrogans och empatilöshet konsekvent tycks gå Padmé helt förbi. Anakin kan uppenbarligen säga nästan vadsomhelst utan att hon läser in någon egentlig betydelse i detta. Detta trots att han i allra högsta grad har och får alltmer makt i republiken. Först när han börjar prata om att härska över hela galaxen blir hon misstänksam och reagerar. Är hon måhända offer för den påstått utbredda kvinnliga (rätta mig om jag har fel) tendensen att bli attraherad av rövhål?!
Hur rubbat är det inte förövrigt att kära ner sig i en person man varit tvungen att snacka bebissnack med när han var ett litet barn och som dessutom redan då hade ett jävligt spydigt sätt att socialisera med andra människor (och varelser etc)? Och sen måste hon dessutom fortsätta göra det när han är vuxen och de väntar barn tillsammans eftersom han överlag är så intellektuellt och socialt handikappad att han inte ens kan hantera en analys av ett problem utan att kalla sin flickvän för förrädare (se Padmés försök att återupprätta diplomatin). Ett annat exempel är när han släpar hem sina bortskämda problem med Jedirådet till henne efter att hon haft en lång dag (gissningsvis) på sitt seriösa politiska jobb i senaten. Kul att som intellektuellt bevandrad, framgångsrik kvinna med tunga ansvarsuppgifter, behöva lyssna på en barnslig pojkvän med praktikantjobb som gnäller över att han inte får hoppa över en årskurs på Jedihögskolan. Vad hände med tacksamheten för att han inte sover i en pappkartong på en bakgata i Mos Eisley vid det här laget? För att inte nämna det faktum att Padmé alls står ut med hans reaktionära raljeringar!!?
Som man blev uppmärksammad på i Episod 2 så tycks det vara ok att döda folk helt i onödan, detta inklusive barn och kvinnor. Sith, och tillika ond, blir man först då man ger sig på barn som går jediutbildning på högskolan för genetiskt lyckosamma. Sandfolksbarn kan man dock uppenbarligen döda hursomhelst. De är ju bara korkade indianer right? Padme tycks dessutom i princip opåverkad av nyheten om Anakins frispel som om massmord vore blott ett pinsamt misstag och inget annat. "Too be angry is to be human", snacka om ett uttalande värdigt en högt uppsatt politiker. "Nåja, lite knasiga grejer får man ju göra när man sörjer"...Eller?
För att blicka framåt (eller bakåt, hur man nu vill se det) i utvecklingen av Darth Vader så kan man konstatera att det föreligger stora indikationer på dåligt självförtroende från Anakin/Vaders sida i det att han tycks känna ett sådant akut behov av att dra med sig andra i sina planer för självupprättelse. Först försöker han med Padme och senare med Luke. Det är mycket snack och ingen verkstad med honom. "Kom igen gå med mig så kan vi döda Kejsaren och ta makten", men får han ingen bundsförvant så törs han inte. Först när hans egen son håller på att bli torterad till döds törs han skrida till verket och då måste han ändå stå och vela i en HEL MINUT innan han bestämmer sig trots att han fantiserat om det hela i 20 år och nu äntligen(?) har fritt skottfält. Kejsaren är Vaders mörka hemlighet. Det är pinsamt att ha en gammal gubbe därhemma som har samma inflytande över en som Mrs Bates har över Norman. "Find skywalker!" - "Yes, mother!"
I de gamla filmerna har de dock ändå lyckats omvandla den svagheten till en intensifiering av det monstruösa. Den osårbare blir till en plågad själ inuti en bur av kyla. För mig har alltid detta gjort problematiken mindre glasklar då ämnen såsom hopplöshet och skam blandats in i den annars så stereotypt generaliserande konflikten (praktexemplet på detta är självfallet Heart of darkness-tolkningen Apocalypse Now). I de nya filmerna bleknar dessa ting och kvar står blott det tarvliga i Anakins natur. Han måste bli ond innan han kan bli en värdig människa.
Således är det fullkomligt vansinne att man ersatt Sebastian Shaw med Hayden Christensen i den nya versionen av Episod 6. Det där dödsögonblicket som gav Shaw rätten att hänga med Yoda och Obi-Wan i slutet på filmen är den enda gången Anakin är helt igenom godhjärtad i hela serien.
