På rymmen med Pippi Långstrump

Under min värnplikt lärde jag känna en kille som påminde om Pippi Långstrump. Hyperaktiv, självuppfylld och respektlös.

Man kan undra hur många det är som verkligen reflekterat över vilket helvete Tommy och Annika egentligen måste ha upplevt och vilket arbete det måste ligga bakom att agera glatt överraskad varje gång Pippi drar med dem på självmordsuppdrag.
Oavsett om det är vårdslös bilkörning utan körkort (dvs styra med fötterna i 170 km/h på snårig landsväg och påstå, av ren ovilja att känna efter, att det inte finns bromsar) eller olovlig affärsverksamhet baserad på att Pippi, i kraft av sin irrationella impulsivitet, utsätter sig för livsfara genom att gå på rep ovanför ett kullerstenstorg , så vet man att den i grunden känslorubbade Pippi alltid drar med sig Tommy och Annika på sina kriminella bestyr vilka i och med sin klassiska medelklass-depression villigt följer med för att dämpa ångesten inför deras annars så tillrättalagda liv.

Då de tre slutligen sätts i arrest på polishuset och farbror konstapeln, vars huvudsakliga strävan är att hjälpa de tre hem till respektive vårdnadstagare, försöker reda ut vilka deras föräldrar är så han kan tala med dem svarar Pippi med ett känslokallt "Det kan du ju försöka göra" följt av ett djävulskt leende. Bearbetar hon sitt trauma genom att distansera sig eller har hon något att göra med sin mor("som är i himmelen")s död?! När konstapeln låst in de tre i en cell efter en störtvåg av ursäkter skrider den sorglöse Pippi till verket med att slita loss gallret för fönstret och hoppa ut. Hon ursäktar sitt beteénde med orden: "Det var en trevlig polis men...". Det krävs alltså inte ens en motivering för att Pippi ska agera. Bara en strävan att ursäkta sig inför Tommy och Annika så att de ska hindras från att ta sina förnuft till fånga.

Pippi, Tommy och Annika stöter på en luffare som Pippi för en stund lyckas hålla en halvt normal konversation med om det fattiga livet(medan Annika kramas med honom) tills hon ser en kvast i ett hörn och följer en impuls att borsta damm i ansiktet på den nyvakna luffaren samtidigt som hon babblar på om hur mycket hon skulle behöva en sådan kvast i Villa Villerkulla. Pippi tycks minst sagt ha väldigt svårt att visa empati och tänker i huvudsak mest hela tiden på sig själv och sin ändlösa jakt på nya adrenalinkickar. Men hon toppar självfallet inte socialfallet Karlsson på taket som bara är en genuin psykopat vars hela liv bara går ut på att manipulera andra till att tro att de är hans vänner så att de ska ge honom godis och fruktlös omtanke.

Och så fortskrider de tres vansinnesresa genom Sommarsverige och jag byter kanal till Supernanny där en lönnfet tonåring slår sin far blodig och skrattar åt honom.
Jag gör en avvägning och kvarstannar i detta inferno...

/Peter