”Three unemployed parapsychology professors set up shop as a unique ghost removal service”.
Så beskrivs Ghostbusters handling i korthet på IMDB. Ghostbusters nyliberala budskap, vilket i minimal grad antyds i denna synopsis är något jag inte tidigare reflekterat över i någon större utsträckning förrän det slog mig häromdagen under en promenad i vårsolen.
En alternativ synopsis uppenbarade sig:
Ghostbusters är en historia om tre statligt anställda forskningsentreprenörer som utesluts från den statligt finansierade forskningsbudgeten på Columbia University i New York men omvandlar nederlaget till ett framsteg genom en stark entreprenörsvilja och förmåga att konstruera ny teknik. En teknik som kan stötta upp en helt ny, patenterad bransch vilken ligger rätt i tiden och presenterar lösningar på nyligen uppkommen samhällsproblematik (i detta fall paranormala terrorister).
Genom att lånesätta ett hus får de kapital nog att tillsammans kunna starta upp ett innovativt företag och utveckla denna patenterade teknik, vilket i sin tur eliminerar konkurrens på marknaden. Därigenom får de luckrativa jobbkontrakt. Statlig inblandning i form av miljöinspektion riskerar dock att rasera företaget eftersom den patenterade tekniken inte miljötestats. Detta troligen av upphovsrättsliga skäl och rädsla för industrispionage.
Hotet om nedläggning driver entreprenörerna att i statens tjänst bruka sitt företag för att rädda amerikanska liv och amerikansk egendom i en tid av ”yttre” fiender och generell statlig kris för att på den vägen bortmanövrera eventuella skadestånd för miljöförstöring. En bedrift som åstadkoms efter att klassisk ”våga och vinn”-filosofi tillämpats (miljöinspektören får smält marshmallow över sig och kan således symboliskt klassas som besegrad. Kapitalet VS Staten 1-0).
Med hjälp av ett käckt soundtrack, ofattbart älskvärda skådisar, imponerande specialeffekter och humor har man alltså här fått oss som publik att tycka att miljövårdsinspektion är fel och att affärsideér går före lagen(!).
80-talet var i sanning finansernas och individualisternas årtionde och det visar sig även på många andra håll i filmens värld. Bla i en för oss 80-talister oförglömlig klassiker; Snuten i Hollywood.
Snuten i Hollywood (Beverly hills cop) handlar om en underbetald entreprenör och individualist från arbetarstaden Detroit som av personliga skäl trotsar den statliga byråkratin och ger sig av på en (klass-)resa till borgarstadsdelen Beverly Hills. Väl på plats lyckas han genom entreprenörskap och individuell briljans (mobilförsäljarkäft) gynna staten genom utomstatliga metoder (bedrägeri) och inspirera plikttrogen lokal polis att bortse från statens regler (bla genom att initiera en shootout på privat mark) samtidigt som han uppnår sitt personliga mål med resan (dvs döda skurken, som förövrigt är av europeisk härkomst och bryter på ett ondskefullt sätt).
Med andra ord ett klassiskt amerikanskt 80-talsrecept. Staten är inkompetent och trög och representerar ett hinder för individens utveckling. En utveckling som i sin tur skulle göra världen till en bättre plats om den bara fick fortlöpa fritt utan statlig inblandning.
Jag sväljer det verkligen helhjärtat! I synnerhet när det gäller Ghostbusters. Ghostbusters är en propagandafilm av samma briljanta stil som Riefenstahls Triumph des Willens, och överlag en filmiskt superb skapelse (det kan dock vara min nostalgi som talar i detta fallet). Här lyckas man sälja det amerikanska konceptet utan att vaja en flagga i ansiktet på publiken en enda gång.
På 90-talet lyckades man med detta konststycke en sista gång genom ultra-amerikanska Forrest Gump vilken är en orgie i individualism, entreprenörskap, patriotism och kapitalism. Efter detta gick det nedåt. Överpedagogiska Jerry Bruckenheimer och senare Michael Bay klev in på scenen. Passagerarflygplan flög in i World Trade Center och med det var en intelligent marknadsföring av patriotismen inte längre nödvändig. Individerna i individualisternas land hade blivit till en massa och behövde inte längre några subtilt marknadsliberala protonpacks-skyttar för att veta vad USA är. Nämligen det bästa jävla landet i världen.
”Fanatismen är nämligen den enda viljestyrka till vilken också de svaga och osäkra kan ledas” /Friedrich Nietzsche
Ghostbusters är en historia om tre statligt anställda forskningsentreprenörer som utesluts från den statligt finansierade forskningsbudgeten på Columbia University i New York men omvandlar nederlaget till ett framsteg genom en stark entreprenörsvilja och förmåga att konstruera ny teknik. En teknik som kan stötta upp en helt ny, patenterad bransch vilken ligger rätt i tiden och presenterar lösningar på nyligen uppkommen samhällsproblematik (i detta fall paranormala terrorister).
Genom att lånesätta ett hus får de kapital nog att tillsammans kunna starta upp ett innovativt företag och utveckla denna patenterade teknik, vilket i sin tur eliminerar konkurrens på marknaden. Därigenom får de luckrativa jobbkontrakt. Statlig inblandning i form av miljöinspektion riskerar dock att rasera företaget eftersom den patenterade tekniken inte miljötestats. Detta troligen av upphovsrättsliga skäl och rädsla för industrispionage.
Hotet om nedläggning driver entreprenörerna att i statens tjänst bruka sitt företag för att rädda amerikanska liv och amerikansk egendom i en tid av ”yttre” fiender och generell statlig kris för att på den vägen bortmanövrera eventuella skadestånd för miljöförstöring. En bedrift som åstadkoms efter att klassisk ”våga och vinn”-filosofi tillämpats (miljöinspektören får smält marshmallow över sig och kan således symboliskt klassas som besegrad. Kapitalet VS Staten 1-0).
Med hjälp av ett käckt soundtrack, ofattbart älskvärda skådisar, imponerande specialeffekter och humor har man alltså här fått oss som publik att tycka att miljövårdsinspektion är fel och att affärsideér går före lagen(!).
80-talet var i sanning finansernas och individualisternas årtionde och det visar sig även på många andra håll i filmens värld. Bla i en för oss 80-talister oförglömlig klassiker; Snuten i Hollywood.
Snuten i Hollywood (Beverly hills cop) handlar om en underbetald entreprenör och individualist från arbetarstaden Detroit som av personliga skäl trotsar den statliga byråkratin och ger sig av på en (klass-)resa till borgarstadsdelen Beverly Hills. Väl på plats lyckas han genom entreprenörskap och individuell briljans (mobilförsäljarkäft) gynna staten genom utomstatliga metoder (bedrägeri) och inspirera plikttrogen lokal polis att bortse från statens regler (bla genom att initiera en shootout på privat mark) samtidigt som han uppnår sitt personliga mål med resan (dvs döda skurken, som förövrigt är av europeisk härkomst och bryter på ett ondskefullt sätt).
Med andra ord ett klassiskt amerikanskt 80-talsrecept. Staten är inkompetent och trög och representerar ett hinder för individens utveckling. En utveckling som i sin tur skulle göra världen till en bättre plats om den bara fick fortlöpa fritt utan statlig inblandning.
Jag sväljer det verkligen helhjärtat! I synnerhet när det gäller Ghostbusters. Ghostbusters är en propagandafilm av samma briljanta stil som Riefenstahls Triumph des Willens, och överlag en filmiskt superb skapelse (det kan dock vara min nostalgi som talar i detta fallet). Här lyckas man sälja det amerikanska konceptet utan att vaja en flagga i ansiktet på publiken en enda gång.
På 90-talet lyckades man med detta konststycke en sista gång genom ultra-amerikanska Forrest Gump vilken är en orgie i individualism, entreprenörskap, patriotism och kapitalism. Efter detta gick det nedåt. Överpedagogiska Jerry Bruckenheimer och senare Michael Bay klev in på scenen. Passagerarflygplan flög in i World Trade Center och med det var en intelligent marknadsföring av patriotismen inte längre nödvändig. Individerna i individualisternas land hade blivit till en massa och behövde inte längre några subtilt marknadsliberala protonpacks-skyttar för att veta vad USA är. Nämligen det bästa jävla landet i världen.
”Fanatismen är nämligen den enda viljestyrka till vilken också de svaga och osäkra kan ledas” /Friedrich Nietzsche
/Peter
Världsfenomenalt inlägg! I "worded" all the way through
SvaraRadera