Avatar - "The greatest adventure of all time"

Många hade nog undrat vad James Cameron haft för sig i alla dessa år förutom att skriva manus till dataspel och dåliga serier. Hade han gått i pension? Var hans storhetstid över? Så plötsligt uppdagades det. James Cameron hade en plan. Ett kommersiellt mästerverk hade under lång tid skräddarsytts för maximal luckrativ förmåga. En film skulle skapas parallellt med dess egen merchandise, receptet skulle vara högdefinierat ögongodis, älskvärd plotline for dummies, ett budskap baserat på tidernas trend, varenda klyscha i filmhistorien och material bestående uteslutande av stölder av bra scener från andra filmer.

Filmen skulle hypas bortom all vett och sans och människor skulle flockas vid biograferna likt villiga slavar redo att äta det som skulle kallas "The greatest adventure of all time" och som skulle fortsätta sälja bortom 3D-bio i form av leksaker, tvspel, bluray, dvd, t-shirts etc etc.



Succen var ett faktum. Filmen blev på kort tid den mest framgångsrika biograf-filmen någonsin. Special effekts-junkies talade sig varma om den överdos av ögongodis som formligen exploderat i deras ansikten medan idealister och moderna gröna vågare hyllade budskapet och skildringen av naturen. I Kina döpte man om ett känt berg från "South Sky Pillar" till "Avatar Hallelujah Mountain". Hela världen tycktes och tycks älska Avatar.

Det finns bara ett problem. Filmen är inte så bra som folk tror. Den är gjord med en ny metod vilken ger en upplevelse av att se något nytt men om dessa aspekter skulle tas bort från filmen så skulle det vara uppenbart hur lite egentlig tankekraft som gått åt i skapandet av universumet. Det enda som är unikt med filmen är de teknologiska framsteg som den sprungit ur och vad säger det om budskapet om hur vi borde återvända till naturen? Det som gör människor begeistrade är teknikens ansikte, inte naturens.


Låt oss skingra eventuella illusioner om att kreativa genier tagits i bruk och på en gång konstatera att det handlar om klassiska och i många fall direkt identifierbara arter och företeelser på vår egen planet. För det första är det utifrån klädsel, ritualer, hierarkier etc ofrånkomligt att filmen EGENTLIGEN utspelar sig i amazonas och att Na’vi är de indianer som ursprungligen bodde där. Närmare slutet av filmen hämtar de också Nordamerikanska indianer (som lever på stäppen) och kustindianer för att hjälpa dem i kampen mot kolonisatörerna, vilket i sig ju är en parallell till kolonisationen av den nya världen (Amerika) här på vår lilla planet.



Men det aktuella temat som filmen i huvudsak bygger på är något så klassiskt som skövlingen av regnskogen i Sydamerika.

I djungeln stöts det på såväl verkliga djur med en twist (Tigrar, Apor, Vargar, Hästar och noshörningar/triceratops - som korsats med hammarhajar) som fiktiva klassiker (DRAKAR). Man hittar svampar och insekter vilka modifierats med diverse spiralfunktioner och andra concept art-genvägar. Svamparna försvinner ner i marken när man rör vid dem precis som en del växter i havet. Ormbunkar och dylikt har pyntats med hallucinogena Rave-färger och saker har överlag en överdimensionerad storlek.



Jag menar inte att allt detta inte skulle vara imponerande rent visuellt, i synnerhet i 3D är det gripande, men det känns nödvändigt att poängtera att det inte är en ny värld som beskrivs så som de tragiska stackare som tog livet av sig efter att de sett filmen verkar ha trott. Den huvudsakliga modifieringen av djuren består dessutom i att smälla på ett par extra ben för att kamouflera hur uppenbart det är att djuren är varianter på djur som finns på jorden. Märk väl också att själva rasen Na’vi blott är en direkt mix av människor och huskatter med en behaglig blå färg påsmälld.

Klyschorna slår otippade rekord. Visst känns det minst sagt bekant med en barnslig, arrogant huvudperson (Jake) som träffar en stark kvinna (Neytiri) som ogillar honom men som senare beordras av sina föräldrar (vilka är kungligheter) att träna upp honom till att bli ödmjuk och god som människa samtidigt som hennes blivande make (Tsu'tey) som är sur och charmlös hatar honom och önskar honom död, ett motvilligt förhållande som till slut resulterar i kärlek mellan protagonisten och filmens åtråvärda kvinna?!

Överlag känns mycket i filmen väldigt Disney (Pocahontas etc) men i övrigt har man också tagit scener och handling från filmer som Star Wars, Red scorpion (jag skojar inte), Apocalypse now, The Cell, Jurassic Park mfl vilka antagligen också i sin tur tagit handling från andra filmer. Det är ju som bekant så klyschor fungerar.



Förövrigt tycker jag att det är intressant hur filmen kan påstå sig säga så mycket viktiga budskap och samtidigt inte säga någonting. Samtidigt som det smått politiskt korrekta budskapet "Rädda regnskogen" förmedlas så förmedlas ju samtidigt att Hierarkier är bra och nödvändiga, att det är fullt normalt att man som man får välja och vraka kvinna, att våld löser problem etc.

Vore det inte mer givande att verkligen reflektera över vad som skapat den kallhjärtade skogskövlande människan från början? Framförallt tycker jag att det vore önskvärt om vi kunde sluta se på indianer som perfekta människor och överlag se djupare på var det förkastliga västerländska egentligen kommer ifrån. Det känns inte seriöst att idealisera maktstrukturer och våld. Men amerikansk blockbuster-film nowadays handlar ju i huvudsak om kommers och inte om intellektuella budskap.

Filmen är dock inte korkad, bara extremt förutsägbar och klyschig och att man fascineras av det coola i att dricka kaffe samtidigt som man bedriver ett anfall med helikoptrar, utan att reflektera över att detsamma sker under helikopter-anfallet i Apocalypse Now, gör mig bara ledsen i ögat.

Sen finns det dock scenarion som bara är dumma. Eller vad sägs om att använda sig av en pall med explosiva behållare som flygplansbomb som måste puttas ut manuellt av ett gäng soldater ur bakluckan på planet?! DET är idiotiskt!



Jag satt i hemlighet och hoppades på att planet ifråga skulle krascha in i själarnas träd då Jake lyckats få det att störta. Det vore iallafall realistiskt och ett Benny Hill-artad "Oops" skulle ha räddat klyschsoppan!

Det känns väldigt påtagligt att Avatar inte presenterar några egentliga svar och det går att spekulera i att just detta bidragit till att en del fått sådan ångest över att inte få kvarstanna i denna värld, att de tagit livet av sig. Det finns på något sätt hela tiden en överhängande hopplöshet. Livet utanför det som skulle kunna tolkas som en virtuell verklighet är grått och livlöst och det finns hela tiden en längtan tillbaka till den datoranimerade utopi som Cameron lagt ner så mycket energi på att skapa.

Men för vad? Vad tar vi med oss ut ur biografen? Det är ju trots allt inte vår natur som filmen skildrat, våran egen anses ju till och med redan förlorad i filmen och mänskligheten skildras som en svulst på den intergalaktiska samhällskroppen.

Var finns hoppet, James? Och framförallt, var finns nytänkandet?

/Peter