Någon hade påstått att det var fel av mig att döma filmen baserat på trailern. Att man faktiskt i filmen skildrade båda sidor på ett jämlikt sätt. Vem du än var som sa mig detta SÅ HADE DU FEL!
Oj oj oj, vilken horribel krigsfilm det här är. Jag trodde aldrig att någon film skulle kunna komma upp i den nivån av dålighet igen men den här toppar faktiskt självaste PEARL HARBOR! Men det kanske man får förvänta sig i och med att samma stolpskott till manusförfattare, Randall Wallace, har skrivit de båda och dessutom regisserat den här filmen.
Det som således chockar mest är det faktum att den här dynghögen till slösad filmrulle har fått betyget 6.9 av 10 på IMDB och att amerikanare öser beröm över den. Men märk väl att den gjordes 2002 då det fortfarande var ok att göra nazistisk film i USA till 11 septembers ära.
Filmen börjar med att vi får se franska soldater förlora ett slag i den såkallade dödens dal på ett dramatiskt vis. Halledunadedå! Om de hade skippat att kolonisera landet så kanske de hade sluppit dö!?
Efter denna kort prequel får vi följa Mel Gibsons rollkaraktär Hal Moore då han åker bil och sjunger med sin foto-perfekta fru och 5 ungar (som min far kommenterade: "Ska han kolonisera planeten själv?") in i det idylliska villaområde som de nu ska bo i i anslutning till en militärbas. Grannmännen blir direkt nojiga över att Hal ska vara en "akademikerfitta" vilket i en normal värld skulle vara ganska politiskt inkorrekt att säga men som i Randall Wallaces USA är fullt normal grabb-jargong godhjärtade män emellan. Självfallet är inte Hal någon akademiker-fitta utan snarare Robocop, något som framgår alltmer tydligt ju längre filmen pågår.
Hal teamar upp med Hollywoods beschaste skådis Greg Kinnear (med rollnamnet snakeshit) och en sur Sam Elliot (rollnamn Basil Plumley) för att träna upp ett gäng rookies på att strida i Vietnam med hjälp av Huey-helikoptrar. Otippat lång tid av träning och hemmafotografi följer där Hal poängteras som den perfekta människan genom att hans fränhet och erfarenhet skildras perfekt uppblandad med hans generella godhet och gudfruktighet. Hej och hå utopisk manlig vänskap och VIPS så befinner vi oss på ett möte för de fotogeniska hemmafruarna i villaområdet. Och vad gör de om inte under högljutt fnitter snackar tvätt och hushåll etc för att sedan rycka in då vattnet går för en av dem. Yikes! Stereotyperna bara stapplas på hög!
Nu vill Randall försöka förmedla att han visst har ett samvete genom att ta in en scen i filmen där Hal i kyrkan stöter på en soldat som har ångest över att han kanske gör barn föräldralösa istället för tvärtom (give me a break) och ber med honom. Till en början känns det som att bönen ändå trögt flyter i en moralisk riktning då Hal ber för soldaternas säkerhet och för krigets slut och jadda jadda men ack han kan helt enkelt inte låta bli att slänga in ett "...Och låt oss döda de gudlösa kräken" i slutet på bönen. Detta för att amerikaner ska mys-skratta medan resten av världen gråter.
Randall försöker igen genom att lägga in en scen där Hal måste försöka förklara för sin dotter vad krig är och får det till att aggressionskrig är ett jobbigt måste och att det går ut på att elaka människor försöker skjuta honom samtidigt som han själv bara försvarar sig.
Efter några ultrapatriotiska tal lyckas äntligen Hal ta på sig utrustningen och så åker de allihopa iväg till Vietnam där en riktigt crappy knasigt sjungen Amerikansk ambient-låt spelas.
De landar i dödens dal och börjar direkt skjuta automat(!) på måfå mot ingenting vilket precis som det låter bara är konstigt och opraktiskt.
Den dryga timman som följer är mycket lätt att beskriva. En jävla massa skjutande som endast pausas av då någon Amerikan dör och medsoldaterna måste stå och oja sig i total tystnad i 5 minuter över detta. Alla amerikanska soldater vi får se dö på det här sättet ber sina medsoldater att hälsa till deras respektive fruar att de älskar dem. TACKY TACKY TACKY!
Mitt i alltihop kutar Hal runt och ger smarta order samtidigt som han stoiskt lyckas med konststycket att inte bli träffad trots att han går raklång mitt i korselden. Några klipp sker till Vietnamesernas befälhavare som sitter och ojar sig över hur ägd han blir av Hals fantastiska strategier.
Mitt i allt detta får vi plötsligt en närbild på en Vietnames som varar längre än 3 sekunder (i normalfall varar de en hundradels sekund strax innan vietnamesen i fråga dör). Han är skraj men springer till slut i slow motion från sitt gömställe mot Hal med bajonetten i högsta hugg. Vad är då detta? Ska vi få se en vietnames lyckas med något heroiskt?
Självfallet inte! måltavlan Hal vänder sig i sista stund om och skjuter vietnamesen samtidigt som han pratar i telefon och ger fler smarta order och vips så är scenen som bortblåst. Vad ville Randall Wallace säga med det här? Att visst är Vietnameser också människor men dö ska de de jävla ogudaktiga asen?
Hal träffar på natten på Joe Galloway, en journalist som ska rapportera om kriget. Hals omedelbara fråga till honom är varför han inte är soldat i och med att han är modig (wow, i don´t know. Han kanske är smart också!?) varpå Joe svarar att hans farfar, far etc etc krigat och att han själv vill försöka förstå ett krig istället. Vafalls!? En tillstymmelse till vettighet? Inte om Hal får bestämma. Joe får helt enkelt ta och slåss om han ska få vara med. Och så blir det självfallet också.
Vietnameserna som rent historiskt varit väldigt taktiska och bra på gerilla-krigsföring är här så dåliga att det är pinsamt. På morgonen tycker Hal att det är för tyst så han beordrar sina soldater att skjuta på lite buskar och dylikt vilket resulterar i att Vietnameserna hoppar upp från sina gömställen och kutar uppför kullen huller om buller skjutandes från höften. Självfallet dör de allihopa.
Amerikanarna kallar in flygplan och napalmbombar ihjäl ett hundratal Vietnameser. När sedan två Amerikaner också blir träffade av napalm blir det en ny två-minuters slow motion gnäll-fest samtidigt som man får se effekterna av napalm på den mänskliga kroppen (jävla vietnameser som springer på så krångliga koordinater...Eller vänta nu!?)
Striden närmar sig sitt slut men ack Hal springer precis i sikteslinjen för en monterad kulspruta (i slow-motion). vad ska hända? Jo självfallet kommer Snakeshit med sin helikopter och skjuter sönder resterande delar av den taktiskt och numerärt överlägsna styrka som legat i bakhåll för dem. Halleluja!
Några reportrar kommer till platsen. De framställs som jobbiga och som vinklare av verkligheten (vilket är direkta motsatsen till hur det egentligen var) och till och med Joe ojar sig över deras frågor. Hal konstaterar att han aldrig kommer förlåta sig själv för att han själv inte dog tillsammans med sina soldater (Give me a break). Hal och Joe kommer överens om att Joe måste skriva en vinklad bok om slaget så att det Amerikanska folket ska få veta vilka fantastiskt felfria människor som slogs där för sitt land (så att en idiot till manusförfattare kan omvandla boken till en dålig film).
Vietnamesernas befälhavare hittar en amerikansk flagga på det övergivna slagfältet och har en ologisk monolog om att kriget kommer att vara Amerikas (varför det?), Amerika som någon sorts idealt land och Amerikas soldater som de bästa i världen. Yikes igen!
Vad återstår då att skildra? Jo Självfallet kommer Hal tillbaka hem levande igen efter ett antal Vietnamturer och kramar om sin fru och sina barn i den idylliska villan de bor i. Joe har en avslutande monolog om hur ärofyllt slaget var och om värdet i att minnas de amerikaner som dog där. Filmen avslutas med att jag som överhuvudtaget inte fått någon som helst sympati för någon i filmen måste sitta igenom eftertextsmängder med namn på amerikaner som dött i dödens dal under detta slag.
Randall Wallace tror att han ärar de som dött i Vietnam när han i själva verket hånar dem genom att strunta i det faktum att hemlandet förstörde en generation för livet för ett poänglöst krig. Den här filmen är varken objektiv eller subjektiv. Den är bara klyschig, meningslös, omoralisk och allmänt oansvarig och till råga på allt dessutom rejält dålig såväl dramaturgiskt som faktamässigt. Om detta är hur folk verkligen tänker i USA så har man garanterat anledning att frukta deras utrikespolitik!
Återigen...YIKES!
/Peter
